Minst en gång om året fyller alla i det här huset år. I torsdags var det inte vem som helst. Det var allas lilla älskade som blev två år. Upphetsningen på trappan, svårslagen. Fem i kalaset rafsade Joachim fram tre nummer för stora ärvda kläder. Resultatet blev sådär. Man kan lugnt konstatera att kontrollbehov inte är något jag lider svårligen av. Han ser ut som en femtiosexårig man som är en framstående medlem i en jätteliten församling men ändå tar det på väldigt stort allvar. Är det positivt? Kanske, jag vet inte, låt outfiten avgöra. Av sin mor och far fick gossen bland annat en dammsugare. Sen hittade han sin storebrors klubbor. Farmors tårta, och septemberkvällen var så ljummen att folk satt ute. Morgonsången och paketen. Du är mitt paket. Det blir inga fler, men jäklar vilken fantastisk sista present du är. Som sagt.
