I december firade jag fyrtio med våra släkter. På Kallskänken. Bästa beslutet sedan jag slutade med bygel-behå. Tanken var att jag skulle ha en mindre fest för vänner i logen, på Skaftnäs. En sån där logfest som man har sett på Instagram, ni vet vad jag pratar om. Stampat trägolv med halmrester på, lyktor och ljusslingor och små vackra blommor från vägens kant i udda och kantstötta vaser. En sån fest. Men oj oj oj. Det var ett sabla gnissel från i tur och ordning Mamma, pappa, Joachim och sedan Judas-Elin. Det var så mycket prylar och skit där, det tar sån tid att städa. Och så blir det kallt, och det blir långt till toaletterna. Och så vidare. Till slut ruttnade jag. Och så vände jag mig till Kallskänken ännu en gång. Och ännu en gång har jag inte ångrat mig. Titta så fint! Vi skulle suttit ute i trädgården, men det blåste styv kuling med inslag av "jag tror att jag precis såg vår bil flyga förbi", så Julia dukade upp inomhus. Säg hej till Julia! Säg hej till morsdagtallriken från 1984. Så vacker! Mer mys från det här hållet. Och den här vinkeln. Fådda blommor alltså! Hedersgäst för resten av mitt liv. Daggdroppen. Skorna var nya och hade gåtts in under förmiddagen. Så här: Först satte jag dubbla plåster på utsida lilltå. Sedan drog jag över ett par tjocka strumpor, som jag doppade i vatten. Sedan satte jag dubbla plåster utanpå strumpan, på utsida lilltå. Sedan smorde jag bodylotion på både plåster och skorem. Sen gådde jag omkring. Sen var det bra, tada! Gäster! Mina svartklädda bästisar från förr och nu och in i framtiden. En dröm jag inte visste att jag hade kröp fram från mitt undermevetna när jag köpte böcker på Dillbergs. "JAG HAR ALLTID VELAT VARA DEN SOM HÅLLER I EN LOTTRING!" insåg jag när jag tittshoppade i kontorsavdelningen. Det måste finnas fler som känner såhär? Att som barn betrakta den som ansvarar för lotterna. Nu var det jag. Alla fick ta fem lotter var. Och det sockrade belöningssystemet precis så som jag hade drömt det. Alla tog en lott och sedan blev de jätteglada över att få ta fyra till, trots att de inte visste vad vinsten var. Och jag bara vet. När jag fyller femtio. DÅ SATAN BLIR DET TOMBOLA! Stiligheten i den blå kostymen jag köpte till honom för ett par år sedan. Joachim är väldigt "Kan själv" och "Köp inte byxor till mig igen". Sen använder han alltid kläderna och då blir jag lika glad som när jag får dela ut lotter. Så här får du en större rumpa med mer former: Få syn på ditt syskonbarn, spring dit, böj dig fram. Stjärtsuccé! Poängerna med att ha fest på restaurang är två till antalet: Slippa skrubba toaletterna innan. Mat och dryck blir själva huvudnumret. Och vilket huvudnummer sen. Innan festen hade jag pekat ut vilka bubblor som skulle inleda kvällen. Jag hade även provsmakat och valt ut viner. Kvällens meny var fyra rätter serverade family style. Parmesanlangos serverade med klassiska tillbehör såsom creme fraiche, rödlök, gräslök & en twist med mycket gutt. Friterad sötpotatis som dressas med het habanero dressing och toppas med salladslök & granatäpple. Grillad vattenmelon & halloumi samt gurka i en lime & chili dressing. Grillad gemsallad serveras med en sås på grillad paprika & mandel. Så otroligt gott, måste upplevas. Och så efterrätten. Jag är inte jätteförtjust i sött, men efterrätt ska man ha. Jag vill inte ha för sött, inte gräddigt, inte krämigt, inte syrligt. Jag vill ha salt, choklad, grovt, nötigt. Motstånd. Tänk "kanderad bark med rostade ekollon" Så efterrätten på befintlig meny gick bort i första gallringen. Sen fick jag ett förslag med chokladkräm. Nej, tillbaka till ritbordet. Och så hände detta: Folk sjöng ut spontana serenader, det blev repor i tallrikarna. Den här efterrätten är som femte säsongen av Line of Duty. Du vet att den tar slut, och det gör så ont. Och om någon undrar över klänningen så bara vet ni att den får ett eget inlägg.
