Efter stranden rasslade jag mig ner till duschen och gjorde ljuvliga saker med schampo och inpackning. Sen skrubbade jag med väldoftande salt och smorde in mig. Målade alla tjugo naglar, sminkade fram mina bästa sidor och klädde mig somrigt i jeans och stora blusen. Lite klackar och matchande väska. Duschade mig med två lätta tryck på min Van Cleef & Arpels. Jag var ljuvlig. Så kände jag mig när jag susade in mot staden på dotterns fantastiska gammelcykel. Klev in hos Jasmina. Som krullade håret i underkläderna. "Du sa att du inte ville komma sent", sa jag. "Men du är ju sen!" vrålfräste hon med svavel och hat och sälta på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Som en orm med vågigt hår upplevde jag det. Jag tänkte "hjälp" för mig själv och försökte lugna ner henne. "Men jag är ju klar att åka nu", sa jag. Jag kunde lika gärna sprutat aceton på en grill. "Jag ÄR klar, ska bara slänga på mig kläderna!" skrekväste hon. Samtidigt som hon stod och våfflade sig i huvudet. Halvnaken. Oooookej. Jag börjar prata om något annat. I pur panik. Säger saker som "Ska jag sätta på locket på den här?" och liknande saker. Efter en liten stund har det lugnat ner sig. Det. Vi kan ge oss iväg. Kvällen är mycket lovande. Vi fikar fint, går på stadsvandring, äter vegansk middag och fortsätter en stund på stan. Jag cyklar hem med Stina Wollters Sommar klockan 00:39. Men det var inte det jag skulle berätta, kom jag på nu. Jasmina böjde sig framåt och la sin näsa mot min hals. Hon drog in en djup portion. "Mm, du luktar som ... " Van Cleef & Arpels. "... dina barn." "Luktar jag som mina barn? Det var det elakaste du någonsin har sagt till mig." Jasmina förklarade att jag luktade som en av mina söner luktar i huvudet. Det hjälper inte. Jag vill dofta som en kvinna i Paris. Hon som har en balkong fylld med vita blommor och som doftar som den balkongen ser ut. Men jag luktar alltså som ett pojkhuvud.
