Jag väntar. Tålmodigt väntar jag på den dagen då jag vaknar upp och har förvandlats till en person som planerar. Alla, alla, tror att om man har fem barn så har man en övermänsklig koll på saker och ting och människor och tider och underbyxor. Men det har man bara om man är född sådan. Man kan inte förlösa sig fram till en ny personlighet. Jag kommer alltid vara en person som lånar ut mina haremsmysbyxor till elvaåringen som ska ha friidrottsdag eftersom hans byxor, de enda han har, ligger i tvätten. Undrar om Armand Duplantis mamma lånade ut trosor till sin son när det inte fanns rena kalsonger? Tänk om det är en del av framgångssagan: att han är cool och sval för att man inte kan tappa fotfästet när man går runt i mammas Sloggi. Jag vill gärna tro det. Såg ni stavfinalen igår? Mamma Duplantis som från läktaren dokumenterade allt med sin surfplatta. Surfplatta. Med fodral. Jag älskar mammor så mycket. Ju mammigare, desto bättre. Vad är mammigt? Allt som mammor gör! Vet ni förresten vad min mamma gör just nu? Hon skrattar sig ögonvåt med hjälp av den här bilden. Jag känner lusen på gången. Jag kanske gick lite väl all in med både väska och hatt, men åh så fint allt är var för sig. Väskan, ja. Minns ni hur jag skrev ner och drev med Jasminas "glorifierade magväska som ska bäras på snedden" från Marimekko? Nu förstår jag. Det är som en revolutionerande ergonomisk upptäckt. Så snällt mot handen när den ska leta efter penna och stift (se Instagram) Jasmina är så först med det senaste. Och sen kommer jag. I Joachims kalsonger (han har alltid rena) Idag tog jag bussen till biblioteket och eftersom jag inte ville lämna vagnen på förskolan så bar jag honom hela vägen (samt plockade gult träd i farten) Bära tvååring, bara lite lättare än att släpa stock. Hittade en Jasminaklänning att läska henne med. Snabb gallup: magväska på snedden: ja eller nej?
