Jag vet inte om jag har berättat det här tidigare. Förmodligen inte på grund av pinsamt. I somras köpte jag många nya växter till huset på landet. Jag åkte till Blomsterlandet och handlade snyggt grönt, tryckte in i bilen och åkte till huset i stan. Det är ju ingen idé att jag packar ut växterna och sedan in igen, de kan stå ett par timmar i bilen. Tänkte jag. När jag kom ut ett par timmar senare hade allt grönt brunnit upp. En pinne på marken hade förstått att det inte går att lämna växter i en bil en het sommardag. EN PINNE PÅ MARKEN. Jag tänkte lugna tankar och ljög sedan för Joachim att de bara hade stått där i en kvart och att det måste varit dåligt virke i det där glorifierade ogräset. Jag la alltså skulden på de mördade blommorna. Det som sved mest var den stora fikusen som kostade 600 kronor. Fy, vilket slöseri. Men bruna växter är också växter. Vi åkte ut till landet, Sofia i passagerarsätet med den stora bruna fikusen mellan benen. Barnen bland murgröna som förvandlats till potpurri. Jag placerade ut växterna över huset, gav dem vatten och strök med fingret över bladen. Då ramlade de genast av och ångesten tilltog. Sommaren gick, växterna mådde allt bättre. Det blev höst. En del växter fick följa med hem till stan, den stora fikusen fick bo hos mamma och pappa. Igår tog vi över vårdnaden. Med en grön frisk fikus mellan benen for vi hem till stan och nu mår den så bra. Slutet gott, allting gott. Det var väl en fin berättelse om vanvård?
