En del av er minns kanske att jag skrev om en stickling från en Doktor Westerlund som jag tagit med från faster Birgitta i Stockholm. Eller så inbillar jag mig bara att jag har skrivit om detta och då är det ingen som minns. Men en liten liten stickling fick jag med mig, den tog sig och blir långsamt större. Jag har till och med bytt jord, något som aldrig hänt förut eftersom jag inte förstår hur jord kan bli gammal. När jag planterade om den så gjorde jag det i en kruka där en annan växt gett upp. Det var en växt som jag fått i födelsedagspresent av en kompis. Jag tog bort fraset, grävde ur, fyllde på med svart myllig jord och sänkte försiktigt ned min Doktor Westerlund. I någon vecka eller så har den stått i sovrummet eftersom doften ska vara bra för sömnen. Och så en förmiddag när jag drog upp persiennerna, vad får jag se? Min födelsedagspresent rise again! Det är inte klokt hur glad man blir. Jag vet att det inte är konstigt på något sätt, saker växer vare sig man vill eller inte, men ändå. Jag är en mycket lättroad flicka och att de här mörkröda bladen överlevde mot alla odds, mot allt mitt grävande med grova bonnafingrar, det är mitt veckans bästa. Och se här. Jag kan inte klä ömheten i ord. Jo, ömheten är ett ord. Ömheten inför dessa små bebisar. Ser ni vad de har på sig? Lanugohår! (Bild från Instagram) Lilla lilla ni, kom till mamma.