Jag var lite ledsen och rädd att ha klippt ihjäl min lugg precis innan resan men om man har råkat göra för kort lugg på sig själv så räcker det att slå handen mot pannan och gnugga. Clara tyckte att jag var så fin i mitt nya begagnatfynd, sedan hukade jag mig på golvet och klänningen sprack så att det lät ut på torget. Men jag tänkte på luggen, om jag kan åka till Helsingborg som ett hårhackat barnhemsbarn från fyrtiotalet så kan jag gå ut och äta middag med ett hål i klänningen. Det här är tredje, fjärde? gången jag bor på V Hotell i Helsingborg, ingen reklam det är bara så det är. Jag älskar att stå i trosorna i fönstret och titta på människorna när de lever sina bästa liv runt och förbi torget. Jag älskar att stå i trosor i fönster hemma och i alla andra hus också, men här blir det något speciellt, svårt att förklara lätt att förstå. På Dunkers kulturhus i Helsingborg skulle Clara prata om hemmet och innan det hann vi ta oss igenom utställningarna. Som Ett hem. Vi paxade tavlor, aldrig samma. Clara sa saker som "Åh, det fyrtiotalstyget har jag hemma, det måste jag vara extra rädd om." Jag sa saker som "Det där örngottet i Hemlösas hus har jag." När vi reser är Clara min mamma och min gode man. Hon tog klistermärket och satte det hårt på mitt kappslag. Synd att håret var i vägen. Sedan jag slitit bort det lilla antal hårstrån jag har kvar på mitt huvud så hade Clara redan gått vidare och hittat väggbonader. Då är hon svår att nå. Det här var resan då mina favoritskor gick sönder. Jag har juckat ner hälen så där som jag förbjuder barnen att göra med sina gympaskor eftersom det till slut bildas en omöjlig boll där bak. Nu har jag trasat sönder mina finaste promenadskor och har bara mig själv att skylla. Ont gör det. Jeansen var inte heller sköna. Claras samtal var en succé, så smart och roligt. Moderatorn räknade upp Claras cv och nämnde hennes podd En underbar podd. Då ville jag ropa ut att hennes podd heter Wollin och Clara men mitt nyårslöfte är nästan att sluta ropa ut saker. Kön till Claras signering var lång och egentligen var den ännu längre. De flesta satte sig på bänkar och väntade tills kön blev kortare. Jag ville ropa ut att de skulle ställa sig i kön så att den såg längre ut men mitt nyårslöfte är nästan att inte ropa ut saker. En del läsare hade med sig nötta exemplar av Underbara vinter. Efter signeringen tog vi en promenad längs vattnet och sedan delade vi på en vegetarisk pizza på en mysig vinbar. Så fint det är här, sa vi till varandra och såg en ung pojke springa på muren. Och då ville jag också göra det men jag kom inte upp. Tänk om man bodde i det här huset, sa vi till varandra och drömde oss bort, men i smyg tänkte jag att jag nog skulle vara samma pisspotta här. Mitt nyårslöfte är inte att jag ska sluta ropa instruktioner när jag tar bilder på Clara så det gör jag hela tiden. "Malin, det kommer en bil!" ropade Clara men de kan väl hia sig en stund. Hallå vi leker modell här. Jag kom in i badrummet och fick syn på det här. Ni får fylla i vad jag tänkte. Middag igen! Underbara Clara ville bara gå till Bara vara. Och dagen efter åkte vi till slottet, men det har jag redan skrivit om. Mitt nyårslöfte är inte att leva kronologiskt.
