Jag hade bestämt mig, för länge sedan; jag kan inte ha lugg. Gör aldrig om det, din idiot. Jag har sagt samma sak om permanent. "Om jag börjar prata om att permanent så kasta läggningsvätska i ögonen på mig." Jag får inte. Men 2015 klippte jag lugg ändå. Jag har glömt varifrån infallet kom. Pinterest, gissningsvis. De säger att porren förstör unga människors sexliv. Pinterest förstör medelålders medelklasskvinnors liv. Pinterest lär oss att vi har fula kläder, fula frisyrer, dåligt fotograferade semestrar och tråkiga hem. Så jag satte saxen i framhåret för fem år sedan. Och det fungerade. Lugglivet växte på mig. Sen kom corona, och trots att jag alltid jobbar hemifrån och trots att ingen frisör stängde ner sin verksamhet så lät jag håret växa. Och det tyckte både Joachim, Jasmina och Elin var en god idé. De tycker att jag passar bättre i ej lugg. Men lugg är roligt. Det är också otroligt frustrerande, man är arg varje dag och tänker hatiska tankar rakt ut genom pannan till det där spretiga helvetet som pågår alla sekunder på dygnet utom en. Jag hatar lugg, men jag älskar att ha lugg. Det är som att ha en svinjobbig hund. Gissar jag. Hunden bara förstör och skämmer ut dig och kräver all din tid och allt ditt engagemang, och varje gång du tänker att du ska tappa bort den i storskogen med flit så ser den på dig med sina hundögon och du vet att det är du och hundjäveln tills den dör av ålder. Fem månader efter coronas intåg hade luggen nästan blivit så lång att jag kunde lägga den bakom örat. Och det är alltid precis då man tröttnar på sparandet. Man ger upp. Håret är som en hund som vet att den ska bli avlivad, den beter sig extra fint så att du ska må extra dåligt. Gissar jag. Hunden lever! Luggen lever! Alla lever, alla är glada. Tills jag vaknar imorgon och ångrar allt.
