I min goodiebag på Feministagalan låg en hårklämma med tygblomma. Noll är antalet gånger jag kommer använda den här, tänkte jag. Jag tänkte så eftersom mitt tunna tunna blanka hår inte är gjort för sådant som andras hår mäktar med. Istället identifierar jag mig med små feta flickbebisar som har fått livets första tofs högt upp på huvudet. En liten skapelse med tre fjun i en pastellgul hårsnodd från ett tiopack. Åh! säger alla som ser.Men ingen säger Åh! när en fyrtiofemårig kvinna har en liten tofs och det där lät bättre i huvudet. Men när man är i en annan stad, det är då man kan experimentera och om ni inte vet vad jag pratar om så ljuger ni för er själva eller för mig. Nu när jag är i Linköping så blir jag litegrann en annan person och då ska jag ha knalligt läppstift.Så tänker vi, kvinnorna. När jag var i Stockholm och skulle gå på Bruce-konsert, då blev jag en kvinna som har halvt uppsatt hår med en blomma. Hemma igen ligger blomman där den ligger uppe på ett skåp. Det är mer troligt att den slår rot än att jag använder den igen. Men min kväll med blomma och Bruce kan ingen ta ifrån mig.Om jag inte glömmer bort den och det troligt eftersom jag just nu i detta nu inte kan komma på vilka av våra barn som har haft vattkopppor. Minst tre, men jag behöver kunna sätta alla fem.