Joachim hade frågat i flera veckor om vi skulle åka till Gotland i sommar. Jag förhalade. Av flera anledningar. Främst därför att jag har så svårt att ta ett beslut. För jag vet inte ens vad jag ska klä på mig för kläder på morgnarna, jag reder inte riktigt ut semesterdestinationer. Men också är det så här: Alltid är det Joachim som ska komma med idéerna och så har jag att säga ja. För annars måste jag komma på något själv. Och det kan jag väl inte göra på stående fot, bara så där. "Vad vill du göra då Malin?" säger Joachim. Som någon himla snorkfröken ser han alltid ut då. Och när någon frågar mig vad jag vill så känns det som om jag har fått en svår hemläxa. Jag har inte vetat vad jag vill sedan 2002. Jag minns tonårstiden och min vilja, vad den gjorde med mig. Allt var luststyrt och jag visste precis vad jag ville innerst inne. Jag gjorde inte alltid vad jag ville, många gånger gjorde jag vad andra ville, men jag visste ju. Nu är det mer "Vad passar det alla andra att jag vill?" Jag undrar hur det känns sen när man får tillbaka den själviska delen av sitt liv. Kommer jag värdera den? Kommer jag göra något av den? Eller kommer jag längta tillbaka till den tid då jag stod och gräddade tjugo pannkakor i tjugoåtta grader med en bebis som stötgrymtar med bajs i blöjan på golvet? Tillbaka till frågan om Gotland och sommaren 2018. Jag mindes med stor kärlek och lite fasa förra sommaren då Joachim hyrde en campingstuga på norra Öland och klämde in fyra barn och höggravid kvinna däri. Stugan var tjugo kvadrat och nu kan ni sitta en stund och fundera över det. Sex personer på tjugo kvadrat. Tre våningssängar och en tvåsitssoffa. Men i år fick han till det, den gode Joachim. Fast egentligen var det ju jag. Joachim var helt händerna i luften och uppgiven, för nu hade jag dröjt med mitt svar så länge att ALLT var uthyrt. Hela Gotland var uppbokat. Det var fullbelagt så till den milda grad att om ryssen skulle anfalla finge han gå direkt på Öland. Så illa var det. Men då gjorde jag som jag alltid gör, jag efterlyste på Instagram. Och så högg vi på ett hus i Visby som verkade trevligt. Det verkade trevligt, tills vi klev in i hallen och insåg att vi aldrig skulle vilja lämna vårt nya hem. (Får man besittningsrätt efter en vecka?) Det är svårt att förklara varför kärlek uppstår, men när ett hus är vackert och mysigt och dessutom känns som ett älskat hem, då är man hemma vid första ögonkastet. Jag har nu frågat ägarna snällt om lov och ja, jag får göra Fredagshus av huset vi älskar att älska. Välkomna hem till mig! (leker vi) Vår utehörna på morgnarna. Där vi aldrig satt på morgnarna eftersom vi sov så länge att solen hade hunnit fram dit när vi väl kom ut med våra filtallrikar. Drömhall. Jag vet, jag är expert. Så löjligt enkelt, så löjligt fint. Trappan upp till övre hallen. I den där korgen gömde jag tonåringarnas teknik när jag blev sur för att de inte blev klara i tid. Ytterst smart av mig var det. Här satt vi bara en gång och då slängde vi i oss två påsar Max. Ovärdigt och ej okej. Jag skyller allt på Gosse. Hade vi bott här utan bebis skulle vi hängt här hela kvällarna. Förlåt Gosse, men så är det. Vårt älskade vardagsrum där vi satt och njöt fotbolls-VM. Gosse strösslade med Duplo och vi ägnade 98 procent av vår energi åt att hålla barnens kladd från soffan. Det här är vyn du ser när du kliver in i hallen. Jag har beskurit en ocean av golv. Detta var det största och mysigaste kök jag levt i. (På köksbordet står vårt lilla tack för att vi fick hyra detta underbara hus. Choklad från Lindt och lemonad, så basic men ändå från hjärtat) Läsa Richard Scarry i lampans sken med myggbitna ben. Stämningen blir aldrig stel när man umgås mot en bröstpanel. Vad är det ni ser här då? Jo, det är bara den lilla utsikten från diskhon. Ser det inte ut såhär där ni diskar? Synd, för det är helt värt. Stora sovrummet. Vet ni vad som är roligt med det här rummet, förutom att det är mysigt och har två stora fönster? Att det är lika stort som den samlade golvytan vi levde på förra sommaren. Mindfuck á la Löttorps camping. Ja, ni ser ju, det behövdes två bilder för att få med hela rummet. Detta är allrummet på övervåningen och min absoluta favoritplats i huset. Jag satt aldrig i soffan, men det är inte vad saken handlar om. Saken handlar om att när jag kom upp på övervåningen och passerade rummet så blev jag lycklig. Det var som i "Sjätte sinnet" fast inte med sura döingar som inte kan komma över att de har blivit mördade. Mer som att man går igenom ett moln av älvstoft. Till den dag jag dör ska jag leta efter ett hus som ger mig samma känsla. Uteplatsen inbollad av grön grönska. Här satt Joachim och skrev ett anbud. Ett anbud vidrört av älvors stoft utan tvekan. Mysigt växtrum med soffa. Den står där helt random, och ändå inte. Som när någon klär sig extremt snyggt och ändå får det att se ut som att de inte har tänkt på det. Lilla gröna gruppen.
