Hej Malin! Jag har följt dig länge, orimligt länge, utan att någonsin skriva något. Jag är inte den typen helt enkelt, jag gör inte mycket väsen av mig. Men jag skrattar högt åt dina texter, jag har läst alla dina böcker och till och med tvingat min man köra förbi ditt hus när vi skulle till Öland på semester (inte på ett psykopatsätt alltså, inte IN på din gata, men på motorvägen utanför fick jag spana in mot ditt område och tänka på dig) Nu var jag tvungen att på nåt sätt göra dig uppmärksam på att jag finns. Jag har varit lite ängslig i själen på sistone. Som en inbiten hypokondrisk bacillföraktare av rang lever jag i en orolig tid minst sagt. Tidigare har jag kunnat sålla ganska bra bland alla nyheter och löpsedlar men trots att jag försökt värja mig har jag på sistone känt att det ”gets me” så att säga. Jag är rädd. Har man 3 barn som behöver ha en mamma har man helt enkelt inte råd att vara rädd utåt men det känns lite som att hopplösheten inför allt detta river i magen på mig och jag har ängslats över att jag inte har någon att finna tröst hos. Har till och med knatat bort till kyrkogården för att på något sätt hålla mig god med han däruppe, utifall att liksom. Som du förstår är jag ingen god kristen person, kanske mest för att det verkar högst osannolikt att det finns en gud. Om han finns så vill jag nog inte tro på hen ändå eftersom hen inte alltid varit så snäll mot varken mig eller andra. Observera att jag säger att jag ”nog” inte vill tro, IFALL hen finns måste det finnas en dörr öppen liksom.. Men mitt i allt som händer, i min vilsenhet och förtvivlan insåg jag en sak. Jag tror visst på något! Jag tror på Malin Wollin! Första åtgärden när jag kom till jobbet var att sladda in på din blogg och här ser allt ut att vara som vanligt. Inga hot om att Coronas kommer mörda ihjäl oss allihop. Så länge Malin sitter ner i båten kommer jag fan tuffa på och med knubbig arm ro den lilla eka som är mitt hushåll. Tack Malin. Ett innerligt tack för att du finns och förmedlar vishet, lugn och framförallt Fredagshus. När jag ändå skriver vill jag rösta på Stockholm på grund av anledning som är KÖK. MVH Hanna" Svar: Söta djur, nu ska vi se. (Jag har en vän som brukar säga söta djur, och när jag hör det så låter det så fint, men i text ser det bara ut som att jag precis kallat dig kossa.) Jag är inte rädd. Jag vill bara vad vi alla vill: att vi hjälps åt så att kurvan inte skjuter rakt upp plötsligt. Finn tröst i att samhället kommer klara av det här, precis som mänskligheten i alla tider har tagit sig igenom stora kriser, globalt och på individnivå. Farsoter, svält, ekonomiska kriser, missfall och skilsmässor. Tilltufsade reser vi oss och sedan blir tillvaron förhoppningsvis bättre och lärdomarna många. Jag vill att du tar en skogspromenad istället för att gå till kyrkogården. För ingen på kyrkogården klarade sig. Alla dog. Och det ska du inte behöva tänka på. Och jag ska inte behöva tänka på att jag bor så nära motorvägen att man kan "spana in mot mitt område." Men tack för att du läser mig och mina böcker, det är mitt personliga vaccin, min egen hjärtkarantän. Och när det gäller Gud så ska jag inte överdriva min roll i världsordningen, men jag tror att det är bättre att du fortsätter tro på mig. Nu håller kommentarsfältet öppet för tankar, råd och tips och väggord i Coronatid.
