(SPOILER)För ett par månader sedan läste jag om Miraklet i Gullspång, de magnifika hyllningarna, och blev alldeles: ÅH MÅSTE SE!Sen gjorde jag inte det. Sen kom den till SVT Play. Sen kom ifrågasättandena, från Johan Croneman tillexempel. Och då kunde jag inte se den snabbare. Svinsnabbt såg jag den, alldeles på direkten.Och jag visste inte. Jag trodde att dokumentären handlade om en saknad och hittad syster och kanske inte så mycket mer. Jag kände inte till Gud-grejen. Och när Gud-grejer tar mig på sängen så gör de det hårt. Och jag blir därpå hårt arg. Johan Croneman, och andra på sociala medier, tycker att det är rörigt och att man inte hänger med eller förstår. Jaha? Sedan när måste en film, eller livet i stort, förstås? Jag fattar ingenting, hela tiden. Filmen lämnar tittaren med frågetecken, och så vadå? Jag har inga problem med att känna mig trög. Öppna slut finns överallt, ska vi ta bort dem så att folk inte blir besvikna? Ska vi visa vad som hände i det där sista avsnittet av Sopranos? Att de bara betalade sin mat och gick hem?Jag hade mycket stor behållning av Miraklet i Gullspång. 1. Att religion gör SÅR i människor. 2. Det smärtsamma i hur glad och lättad Oleg blir när hon får papper på att familjen hon inte ville ha faktiskt inte var hennes. 3. Lättnaden systrarna känner när det visade sig att systern inte tagit sitt liv och därmed flyger från helvetet till himlen. Se punkt 1. 4. Filmaren Marias val att visa sina känslor och bli både ledsen och förbannad.
