Om man vill vara kritisk, och det vill man: Här står vi framför en vägg tapetserad med kvinnoporträtt. Kvinnor som är onda, kvinnor som super, kvinnor som gör vad som krävs. Ändå går vi och ser filmen som handlar om en man som far illa så till den milda grad att han förvandlas till en mördare. Jag stör ihjäl mig på mig själv att jag tycker att det är A OK att han skjuter ihjäl svinen på tunnelbanan. Jokern var en fruktansvärt jobbig film att "titta" på. "Titta", eftersom jag blundade och höll för öronen långa stunder. Filmen är en femma tack vare Joaquin Phoenix, men den är inte för alla. Den hänger kvar och borrar sig in. Om man "befinner sig på en skör plats i livet" så ska man se något annat. Allt är sorgligt, allt gör ont, allt är plågsamt, allt är dödsångest. Jokern är två timmar briljant konst och två timmar misär utan någon som helst silverinramning. Lite som det här blogginlägget.
