I fredags hade jag som sagt gjort ytfint för min systers räkning. När hon kom fick jag dåligt samvete eftersom hon har två småbarn, "många saker" samt arbetar. Jag vill vara inte bara en syster utan en medsyster som är ärlig med att ett städat hem alltid och varje gång är en lögn. Det vet hon förstås. Hon minns en tid när det låg hoprullade kissblöjor under vårt soffbord. Men ändå. Tål att upprepas. Jag hade kunnat sitta och titta på den här utsikten hela kvällen. Det gjorde jag nästan. Långa stunder av att bara vila blicken och andas. Tänk att jag har fem barn och har en så fin hall, tänkte jag och slog min mjuka hands insida mot min axel. Jo, men bara fyra bor hemma och de är tjugo, sexton, elva och sju, hånade jag mig själv sedan. Det spelar ingen roll. Hjärtat vill ha vad hjärtat vill ha och det är städade ytor, svala golv, inget strössel inget spritt. Japanskt tehus och nordic light och rena tankar. Jag hade kunnat titta på min hall från min plats i soffan hela kvällen. Men på fredagar äter vi middag för två med en film. I fredags såg vi: En film där inte en enda människa var normal. Där inte en enda människa hade en rimlig reaktion. En film där folk knullade och grep efter varandras könsorgan och sedan dog Frodo av el och gled nerför isgatan och sedan var filmen slut.