Mamma skickade med trisslotter eftersom det var Birgittdagen i måndags. Birgitta skrapade en stund, sedan sa hon"Vad står det här under siffrorna? Semla?""Det står ordet sextio under siffran sextio", sa jag. Då skrattade hon hjärtligt åt det en stund men så stannade skrattet av när hon ingenting vann och sedan sa hon att det bara är hon som aldrig vinner och sedan började hon *ännu en gång* prata om att de som vinner i Postkodlotteriet inte är tillräckligt glada när de får en bil. Så här blir man väckt hos Birgitta. Färskpressad juice med basilika. Sen kokar hon gröt. Sen ropar hon att nu kan jag komma. Sen säger hon "Du kanske ville haft ett ägg?" och det ville man ju. Sen frågar hon om jag vill ha det löst eller hårt och jag svarar löst tack men får en gula som är svart och grön och liksom pudrig. Birgitta hittade inte sina skor och lågmäld panik utbröt. Vi letade igenom hela lägenheten utan framgång. Till slut gav vi upp och hon fick ge sig ut i ett par trasiga skor. Arg och kränkt som en doppad kattunge var hon. Enligt vissa nyhetskällor skulle man STANNA HEMMA! och "VIRA FAST UTEMÖBLER" och "JOBBA HEMIFRÅN OM DU KAN" men vi skrattade faran rakt i ansiktet, trotsade allt konsekvenstänk och gick ut i dödsvädret. Sen kom vi till Liljevalchs som visade sig krylla av äldre människor som inte verkade ett dugg rädda. På Liljevalchs finns nu en utställning om Svenskt tenn. Att gå på den utställningen var två saker: Gå runt och utbrista "Såna här möbler kan man inte ha när man har barn"samt att Birgitta sa saker som "Tenn är ju väldigt likt silver." Ibland paxade vi saker. Vi stod extra länge vid serveringsvagnarna. Jag älskar serveringsvagnar tusen. Den här soffan var så lång att den simmade ur bild med all sin gröna sammet som bara fortsatte. Här skulle hela min familj få plats, men så dumma vi skulle se ut uppradade. Se där tjänade jag hundratusen på ingen tid alls. Och nu vill jag även gå till sängs med ett serveringsbord. När vi tittat på allt det dyra och fina så ville vi ha en skål soppa på Blå porten men där fick vi inget bord eftersom Stockholms alla pensionärer hade trotsat vädervarningarna och satt upp alla borden. Vi åkte hem till Birgitta och sedan lagade hon grönsakssoppa som var godare än både den blå porten och herrens.