Jag vet inte om han tänkte på det själv, men sedan Joachim läst lördagens kolumn så rörde han sig metodiskt i riktning mot yngsta barnets rum och rensade ut alla kläder som var för små och alla spjälsängslakan.Han ställde in kassarna i sovrummet, såg på mig och sa "Här är kläder som ingen kan ärva."Och jag tänkte, vadå ingen kan ärva, är de så trasiga?Men han menade förstås: ingen i vår familj kan ärva dem. Vad trög han är när han är söt, trodde han att jag helt plötsligt skulle vilja ha en till och att det största problemet då skulle vara att vi gjort oss av med lakanen?Jag tittade på honom och sa bara "Spara underlakanen från när du var liten, de kan inte köpas för pengar."Sedan tänkte jag en stund på hur gammal jag är när jag är söt och säger saker som "kan inte köpas för pengar."Och sen var stunden över.Men kassarna kommer ju stå där i två månader.
