Alla jag känner har haft samma känsla. "Jag kommer inte kunna älska barnet i magen lika mycket" Egentligen är det en rimlig slutsats att dra. Du älskar ditt barn så mycket att du kan dö för det. Och nu ska någon kliva in och avkräva dig samma känsloengagemang? Nehej du bebisen, du får snällt nöja dig med att vara lite lagom omtyckt, för jag har redan ett barn som är mitt allt. Alla som har två barn eller fler vet att det där löser sig. Kärlek är inte begränsad. Det är inte som med Daimstruten när Tiptop kom tillbaka på menyn. Man kan välja båda barnen, varje dag. Jag älskar min femma exakt lika mycket som jag älskar de andra. För så mycket plats finns det. Han är inte förfördelad och han inskränker heller inte någons ömhetsbetygelser. Han är inte tjugo procent, han är inte en femtedel. Han är hundra procent, precis som de andra. Tänk om jag vetat det, när hon var ett år, det ska komma fyra till, och jag ska klara av att älska dem lika mycket som du. Det kommer inte ens vara svårt.
