Jag har tagit på mig alldeles för mycket. Det ser man dock inte på vackra bilder. Lipen är hela tiden en sekund bort. Det kan räcka med att jag inte får i växeln på bilen, en fördröjning på ett halvt ögonblick, för att jag ska ropa rakt ut i billuften att jag inte orkar mer. Jag tar ett djupt andetag, tänker på alla som har större problem än jag och så skärper jag till mig. Patetiskt är bara förnamnet. Det blir bättre snart. Så tänker man alltid. Men maj och början av juni är jobbiga tider. Jobb som stockar sig i mynningen, avslutningar och annat. Maj är berget som ska bestigas. I lördags firade vi Joachims mormor som fyllde år. Sedan tittade vi på sjuåringen som spelade tennis och fick en avslutningsglass efteråt. Då ville de andra ha. Och det fick de. Då ville sjuåringen också ha, eftersom hans var mycket mindre. Det fick han. Alla glada, alla tysta. På söndagen firade vi min morbrors fru som fyllde år. Jag tapetserade så länge att jag inte hann sminka mig innan vi var tvungna att gå. Jag har aldrig gått på kalas utan smink. Någon gång ska vara den första. Lilla älskliga sysslingen var populär, som sig bör. På Skaftnäs finns återigen hönor som pickar och har sig. Väldigt mysigt. Jag är ingen fjäderfäkännare så jag vet inte om det är skräck eller apati jag ser i blicken, men håller det inte för osannolikt att det är lite av varje. Jag är inte rädd för hönor, alltså verkligen inte. Men kanske ändå bäst att hålla sig på den säkra sidan av storasyster. Delad gunga är bästa gungan. Tills storebror får för sig att gunga ensam. Det kan inte lillebror acceptera, trots att han själv fått ha gungan ensam i en halvtimme. Det är fortfarande gulligt när han är egoistisk och orimlig. Men det kommer inte vara för alltid.
