Jag vaknar sent. Inte relativt sent utan sent jämfört med alla väckningstider i hela världen och hela historien. Det blir så när man regredierar till barndomen eftersom det är så OTROLIGT SKÖNT NÄR DET BLIR TYST OCH LUGNT OM KVÄLLEN OCH JAG INTE VILL ATT DET SKA TA SLUT. Andas. Jag äter yoghurt och dricker kaffe. Laddar för simträning. "Nu sticker jag!" Men det gör jag inte eftersom mobilen har två procent batteri och jag vill cykla till simhallen med musik. "Om du cyklar med hörlurar blir du påkörd" säger Joachim. "A precis" säger tonåringen och påpekar att hon minsann aldrig cyklar med hörlurar. "Men jag har sett dig göra det jättemånga gånger" golar tolvåringen. Hat från ögon. Lägger mobilen på laddning och diskar. Usch, huset är äckligt. Kladdigt. Förstår ni? Det är liksom någon slags klibbig hinna överallt. På grund av varför i hela världen då? Diskar i en halvtimme men märker ingen skillnad. Tjugo procent, tack för ingenting Apple. Det största välfärdsproblemet som finns är att Iphone 6S Plus laddar så långsamt. Hur kan jag leva under sådana omständigheter? Kommer iväg på Joachims cykel eftersom min är hos Elin. Joachim är lång så om jag vill sitta ner får jag vara beredd på att nöta ner blygdläpparna till en smörkniv som har sandpapprats med ettans papper i ett år. I simhallen får jag en bana för mig själv och låtsas att det beror på att jag tränar till OS och därför blir positivt särbehandlad. Jag simmar 1800 meter för första gången sedan kanalsimningen förra året och känner mig stark och mäktig. Sträcker ut kroppen och funderar på att bubbla. Två ensamma män i trettioårsåldern sitter i jacuzzin. Nej, jag struntar i det. Nej, så HELVETE du gör. Detta är naturligt, sluta tramsa nu. Precis innan jag kliver i kommer en pappa med sin son och går ner i bubblorna. Jag sätter mig ner. "Är det nu man blir antastad?" säger jag eftersom det är normalt om man tar bort normalt. Kan ni tänka er, tystnad uppstår. Det blir så spänt att bubblorna spricker innan de kommit upp till ytan. Varför måste jag? Varför gör jag såhär? Varför blev jag som jag blev? Nu kan det inte bli mer pinsamt. Då tar en av männen till orda. "När du vill" Nu är det dags att låtsas att man ser något i fjärran en stund och sedan resa sig och gå. Kanske ta en lång dusch för att tvätta bort olämpliga saker man säger. På vägen hem köper jag en fallafelsallad my way och njuter den framför Downton Abbey på SVT Play. Det är lugnt i huset sånär som på två döttrar som sysslar med sitt på sina rum. Joachim har tagit med sig killarna till farmor och farfar för fika på altanen. Ahh, det är lugnt. Bara jag och min sallad och välklädda engelska aristokrater som tjafsar om bagateller. När salladen är uppäten och Barrow har snörpt med sin illvilliga mun för sista gången för den här veckan är det dags att arbeta. Brygger mig en kopp kaffe och placerar på soffans armstöd. Börjar skriva. Hinner skriva en bokstav innan koppen välter över mig och soffan. Smärtan. Jag har inte spillt kokhett på mig sedan jag var sexton och spillde äppelte på låret. Skriker över huset, en dotter kommer ut, den andra inte. Sabla tonåringar som är för lata för att ens komma ut och se på när deras mamma smälter. Visst ja, hon stack till stan för en stund sedan. Tvättar av mig och springer barrövad genom huset för att hämta soffkuddarna till badkaret. Då ringer mobilen. Det är tonåringen som har glömt sin plånbok hemma. Ska precis börja sarkasma mig genom luren innan den obligatoriskt uppgivna mammaramsan som går "jajaja, jag kommer" när tvenne gossar kommer hem. In i hallen kliver de och pang, där blåste ytterdörren igen över minstingens fingrar. Högt gråt, naken blöt mamma med kaffedynor i famnen försöker trösta. Medellös samt bortglömd tonåring i telefonen. Blåser på fingrar, pussar på huvudet, duschar soffan, klär på mig torra trosor, letar upp plånboken och kör ifatt tonåringen. "När man har många barn är det alltid någon som är på akuten" sa min vän Anette en gång. Ja. Eller på fattighuset, eller klämd i en dörr, eller vid botten av en trappa, eller vilse i skogen. "Asså det är bara fyra veckor kvar av sommarlovet" säger hon som ska börja åttan i höst. Joachim och jag såg på varandra. Fyra. Och så föll tonåringen och jag i varandras armar och kände ångest. Hon av en anledning, jag av en annan.
