Helena: "Skriv om barn! Blir det fler barn hos er? Är det absolut nej, eller finns det ett kanske? Hur ser du på framtiden med barnen? Drömmar, mål, bucketlist. Behöver i och för sig inte vara bara med barnen. I och för sig så kan du skriva lite vad som helst. Älskar allt du skriver!" Pernilla: "Kanske lite om dina framtidsplaner? Nu & post bäbis? Några nya projekt på gång?" Svar: Vi ska inte ha fler barn. Inte. Det är ett absolut nej. Double stamp, can't erase. Efter fjärde barnet minns jag att jag tänkte "Det är ju inte jobbigt att ha fyra barn!". Att allt bara flöt på. Efter femte var det lite mer "OH MY GOD I TOOK IT TOO FAR" Min lilla bebis är inte besvärlig, inte det minsta. Han sover godkänt om natten och är glad och trivsam i sin uppsyn. Så jag vet inte riktigt varför allt känns så övermäktigt. Men det är som Jim Gaffigan sa en gång "If you wanna know what's it's like to have a fourth, just imagine your drowning. And then somebody hands you a baby" Nu har Gaffigan fem barn. Och det är ungefär en kvart mellan syskonen. Jims fru är katolik, vad är min ursäkt? Jag vet inte. Det är många, MÅNGA, som påminner mig om att jag redan har sagt en gång att det inte blir fler barn, och sen kom Gosse. Så jag hade fel på ett barn. Ett. Jag är inte en notorisk lögnare och manipulatör direkt. Jag har sagt hela mitt liv att jag vill ha fyra. Nu blev det en till, för att andan föll på. Men nu är det slut. Idag hade jag utvecklingssamtal med ett barn, ikväll föräldramöte med ett annat, imorgon utvecklingssamtal med ett tredje, på onsdag barnhälsovården med bebisen. Och så vidare, ja, ni som vet ni vet. Jag kan inte förstå att jag ännu en gång har klarat att vara hemma på heltid med bebis och samtidigt skött mitt jobb (och just det, de andra barnen) Men tror ni att jag en enda sekund om dagen tänker så? Att jag har åstadkommit något? Att jag har kämpat på? Nej, för de elva miljarder sekunder som det finns på ett dygn (fembarnsmammor har fler) så tänker jag på allt jag inte hann, att jag inte har tittat tillräckligt mycket på barnen, att jag är halvbra på allt jag gör, att jag aldrig är jättebra på något område. Sådan är kvinnans lott, att tänka att hon suger i stort och smått. I januari ska han börja på förskola. Och då ska jag skriva böcker. Jag vet bara vad en ska handla om. Så den ska bara skrivas ner. Jag har bara en enda dröm och det är att jag ror min familj i land. Vad nu det betyder. Och så önskar jag att mina böcker blir bättre för varje utgivning. I övrigt drömmer jag bara om att jag får lite roliga barnbarn när jag blir stor.
