Är den här ön och den här stenen allt som hände när jag var ledig? Jag har glömt allting. Jag minns alla solvarma stenar och hur de kändes mot min nedstampade köttsula. Eller, jag minns inte alla solvarma stenar eftersom de alla kändes likadant. Men alla var lika fantastiska mot mig. Tänk vilken skillnad det kan vara med sten. Om jag hade blivit släppt från bara fyra meter och landat på den där stenen så hade det för all del säkert blivit en snygg bild, mycket drama och så, men jag skulle vara så död och förbi. Men att bara sitta där och njuta av naglarna innan jag har pillat bort nagellacket, njuta av glaset innan isen har smält, njuta av baddräkten innan den har letat sig in i en samlad tvinning mellan skinkorna. Njuta av nakna gossebarnet som naturkissar på torkade tången, tänka att man bara har barnen till låns. Höra andra gossebarnen tjafsa på båten och undra om inte lånetiden går ut snart. I senaste numret av Tara har jag skrivit en relativt lång text om livet som kommer sedan, när tjafset på båten har tystnat, när kisset på tången har regnat bort i tio år, när allt som hörs är klucket mot skrovet. Jag har skrivit om den förbannade dubbelheten i livet, att man vill ha det tyst och lugnt men så fort det blir tyst och lugnt så vill man att någon springer förbi och slår den andra i huvudet med den tredje. Kissar utanför, stör friden, förkortar tiden. Hela juli månad har jag varit borta från att skriva och nu är jag alldeles stel längst ut i fingrarna. Mellanslaget på datorn hade låst sig eftersom någon har tittat på sökningen "dinosaurs kids" på youtube och vadå, vilat söta armbågarna på den? Jag juckade lite hit och jag juckade lite dit och så lossnade den. Vi får väl se om hjärnan vill samma sak. Välkomna tillbaka till bloggen ska jag i alla fall vara.
