Detta inlägg tillägnar jag min svärmor. I Visby besökte vi under vår sista dag den fantastiska botaniska trädgården. Jag ska erkänna att jag inte vet hur fantastisk den ter sig skulle den ställas bredvid andra botaniska trädgårdar, men jag blev imponerad trots att blommor och grönt inte är mitt huvudintresse. Det fanns pyttiga blommor som kanske heter lila krysantemum och mörk ollonborre? Och stora blommor som kanske heter fuchsia vulgärpion? Varför kan inte alla ha det så här på sin gräsmatta? Så svårt kan det inte vara, blommor växer väl av sig själva, eller? Jag tog tusen bilder och irritationen växte. Då började jag fotografera i smyg. Tills jag blev påkommen. Ni tänker att det är kul och skojs, men jag fruktade för livet. De är så onaturligt starka och jag är så späd i mitt motstånd. Som överkokt spagetti känns jag när de går till attack.
