Igår hade mitt lilla barn vält med en vagn på gården och klämt sitt finger. Sedan kanske ett år tillbaka har läggningen av honom varit så här: Byta till pyjamas, läsa bok, pussa på pannan, släcka lampan och gå ut. Den senaste tiden har inte ens nattlampa behövts, vi släcker bara ner till svart och stänger dörren. Jag brukar säga "Godnatt, vi är här ute allihop", eftersom jag läste det tipset någonstans och det är så otroligt fint. Varje kväll tänker jag för mig själv att det är helt otroligt att vi kan lägga honom på det sättet. Inga inropningar, inga uppspringningar, inget sitta vid sängen i en evighet. Bara ett, två, sov. Och då är ju frågan om det är rutin, att vi har gjort det fyra gånger förut, eller om han bara är en enkel snabbsomnare som inte räds mörkret, av naturen. Men igår. När jag släckte lampan började han gråta som om himlens sorger ramlat ner över honom. Först satt jag hos honom en stund och klappade kind, sen tog Joachim över. Men sömnen infann sig inte. Så då tog jag med honom till vår säng och la mig nära. Och då insåg jag hur länge sedan det var som jag nattade honom som så. Jag tänkte inte på att jag slutade. Jag måste lukta in mig på honom och lägga stunden i en burk för framtiden. Det är den bästa medicinen; att tänka på när man är femtio plus och alla är utflyttade och man undrar varför man inte frossade i det mer. Det är en tunn linje mellan ångest över allt man inte njöt av och en smart metod att vårda nutiden. Alla dessa paradigmskiften man betar av utan att tänka på det. Nu är vi en sån familj. En sån som har ett småbarn som måste passas på och nattas i famnen. Och så går det en tid och man är inte längre en sån familj. Och man tog nästan inte notis, på grund av att saker bara händer och att det praktiska alltid slår ut det känslomässiga grubblandet. Jag ligger med mitt pyjamasbarn nära och ser hans ögonvitor speglas i grynigt ljus från gatan. Minns ni? Man tänker att "Jamen NU har han ju somnat, han andas så lugnt och är så stilla", och så ser man de där ögonen som är mer uppspärrade än de är på dagen. DOH. Jag hör hur det äldsta barnet kommer ut från köket och går mot vardagsrummet. Så vackert det är ändå; att jag känner igen mina barns fotsteg. Ah, det var tolvåringen. Jaja, jag vet vad de heter i alla fall. Veckans kolumn finns här och handlar om att Hemköp gjorde något bra som en del blev arga på helt i onödan.
