När pappa fyllde sjuttio fick han en resa till ön Wolin (tidigare Wollin). Våra förfäder kommer därifrån, på ett eller annat sätt, vi vet bara så långt tillbaka som 1700-talet. Kanske är vi tyskar, kanske är vi polacker, kanske är vi svenskar som uppehöll sig på ön. Först reste vi med färja. Jag har aldrig bott i hytt förut och det var "rustikt mysigt" men även åtta timmar av My heart will go oooon i bakhuvudet. Nu välter vi, nu välter vi, nu välter vi, nu välter vi. Jag är inte en sån som överlever, jag är inte en sån som överlever, jag är inte en sån som överlever, jag är inte en sån som överlever, jag är inte en sån som överlever. Jag har det inte i mig att kämpa för mitt liv, jag kommer lägga mig ner och ge upp. Kanske det är just den här kaptenen, på just den här färjan, som vill att världen ska "marvel at her speed" och kör rakt in i Bermudatriangeln. Ligger den inte i Östersjön? Nå, men rädsla vet ingen logik. Hej då Ystad! Eller Ustaud, som det heter på morfarspråket. Godmorgon klockan sex och någonting, vi lever! En del nervösa människor försöker spela coola och låtsas som ingenting. Mamma låtsas som allting. Som om allting är på väg att leda till vår död. Att ha mammas fladdrande psyke, viftande händer och evinnerliga "oh!" i baksätet är att ha en gps tillverkad av sadister. Kyrkan i Miedzyzdroje. Det ska vara en krumelur under e, men jag har inte ett polskt tangentbord. Polsk säkerhet. Så många sätt att dö. "Oh!" lät mamma. Vi körde genom Wolin national park. Vi gingo ner till Miedzywodzie beach. Tanken var att han inte skulle bada, så vi klädde inte av honom. Men så hade vi inte hjärta att hålla honom ifrån hans älskade vatten, så han fick krypa rakt ner i vågorna med kläderna på. "Oh!" sa mamma. Sen åt vi pizza på ett tvivelaktigt ställe. Men det gick bra. Det var ett himla fokus på morfar under hela resan. Om morfar gick två meter bort så började Gosse gnälla och sträcka sig efter honom. Det var väldigt fint, men också väldigt otacksamt mot oss andra, liksom vad allt har vi inte gjort för dig? Sen åkte vi till staden Wollin och pappa hittade en baut. Kyrkan i Wolin i bakgrunden. Lille stampe i förgrunden. På hotellet fanns en pool som ingen badade i. Och det berodde faktiskt inte bara på att vi tryckte ner en galen blöjbebis i vattnet. På kvällen gjorde vi oss redo att gå ut och äta. Jag kände stor stress inför det faktum att pappa satt två rum bort och trampade "komma iväg-vatten". Pappa, som duschar och borstar tänderna och kammar håret på tisdagen, sätter sig i bilen på onsdagen, inför tandläkartiden som är på torsdagen. Jag har ju min alldeles egen pappafigur i uppdaterad Joachim-version, som står i hallen och gapar, sätter sig i bilen och tutar, blir sur för att kvinnohår tar så lång tid. Att han "sa till mig att börja göra mig i ordning för två timmar sedan", "det är likadant varje gång". Och så vidare. Men det var länge sedan det var min pappa som var min pappa. Det var länge sedan jag räddes Krister Wollins hysteriska stressådra. Så jag manade på Elin. "Vi måste bli klara nu, pappa sitter därborta och har panik" Jag gjorde hår och ansikte på rekordtid, svabbade av bebisen lite kvickt och hastade bort till mammas och pappas rum, där mamma öppnade. "Hej! Vi tittar på Tom och Jerry!" "Dejt ej söu jejkla bröu"
