Natten till den nittonde september vaknade jag klockan 03:20 av värkar. Det var väl inget konstigt med det, jag hade haft värkar kvälls- och nattetid i flera veckor. Men någonting fick mig att ladda ner en värkapp. Den där "vänta lite nu här"-känslan. Lite "App app app, vad skådar min södra kvinnoöppning?" Efter en timme kunde jag se att värkarna kom med sju minuters mellanrum. Hjälp. När jag föder barn säger jag till så sent som möjligt, det blir lugnast så. Således låg jag för mig själv i mörkret och tittade vindögt av trötthet på mobilens display. Graham Norton på Youtube och dylikt. Klockan 06:30 ringde Joachims klocka och då satt jag på kanten av hans sängsida och tittade på honom. Creepy. "Hinner jag äta frukost?" ville Joachim veta. "Ja, det gör du" Jag plockade undan lite i badrummet, sorterade tvätt och gick halvnervöst fram och tillbaka i huset. Sms:ade Elin att det var dags att komma bort. Sedan väckte vi barnen och berättade att vi skulle åka till sjukhuset. Enorm uppståndelse uppstod. "OMG OMG OMG!" lät tonårsdöttrarna. "Lycka till" sa nioåringen från sängen. Fyraåringen åt frukost med kinden i handen. Om att vara storebror vet han än så länge ingenting, han tar det som det kommer. Nu var det helt plötsligt två och en halv minut mellan värkarna. Jag sprang ner i källaren och duschade, sprang upp och ringde förlossningen. Nu stod Joachim i hallen, påklädd och väldigt redo. "Malin, kom nu" "Men tänk om det är för tidigt?" När man ringer förlossningen brukar det bli så här: "Hej, jag är gravid och undrar om det är dags att åka in" "Är det ditt första barn?" "Nej, mitt femte" "Välkommen upp!" Så vi åker, trots att jag är lite tveksam eftersom jag verkligen inte vill komma in och lägga en massa öppningsvärkar på sjukhuset. Jag klarar hellre av dem hemma. Jag vill trampa runt på mitt eget golv och vara djurisk. Luta mig över mina egna möbler och låta avgrundsdjupt. Vi blir inskrivna klockan 07:30 och får komma till ett undersökningsrum där det konstateras att jag är öppen pyttiga fyra centimeter. Fyra centimeter? Vad ska jag göra med det? Vad ska jag pyssla med nu? Bara vara här och låta tid förflyta? Efter fem minuter är jag uttråkad. "Joachim, vi åkte in för tidigt" Jag märker att rädslan inför förlossningen som jag har känt under graviditeten ligger där latent under mina grottiga förberedelsekänslor. Jag vill inte vara rädd. Jag vill vara en blivande fembarnsmor som är lite mer "Jag passade på att föda i vasken så att jag kunde skjutsa barnen till skolan efteråt" Jag vill inte frukta smärtan, men herregud det gör jag. Och den kryper sig på. Jag vaggar omkring i undersökningsrummet och efter en timme får vi komma in i ett förlossningsrum. "Det trycker på, jag vill kissa!" Jag har fått för mig att urinblåsan ska explodera när bebisen trycker på. Den tanken slog mig redan under förra förlossningen och nu är skräckscenariot tillbaka med full styrka. Antalet gånger en urinblåsa har exploderat vid förlossning, någonsin, i hela världen: 0. (Källa: Gissningsvis) "Du får inte gå på toaletten, men vi kan köra in en toalett" In rullar en potta på en tron. Joachim går ut. Allt man tror är pinsamt slutar vara pinsamt i detta rum. Jag älskar att det är så. Någon gång under processen lägger jag mig på rygg på britsen eftersom barnmorskan vill vara beredd. Vi pratar inte så mycket om det, men båda tänker på förra förlossningen. Hon vill vara beredd på att fånga detta barn. Jag frågar om sängen är tillräckligt lång. Det är den. Jag har bestämt mig för att andas genom värkarna, att bara blunda och gå in i mig själv. Inte spänna mig, inte försöka "resa rumpan ifrån mig själv" Jag inser att jag inte riktigt lyckas med detta när jag ser mina fötter och hur jag liksom försöker kanalisera ut smärtan genom att snurra dem ömsom medurs, ömsom moturs. Jag är en smärtpåverkad motorbåt där jag ligger. I förlossningsjournalen, där det även står att detta är min tionde graviditet, kan jag se att jag klockan10:52 är tio centimeter öppen och nu tar barnmorskan hål på hinnorna. Inför den här förlossningen har jag bestämt mig för två saker: Jag vill försöka undvika att föda på en krystvärk, ska försöka få till i alla fall två. Jag berättar också att jag vill ta emot barnet. Alltså att dra upp det till mitt bröst när det föds. Första krystvärken kommer. Jag skriker så att jag inte tror att det är sant. Jag kan verkligen inte föda barn utan att göra Joachim lomhörd. Och på något sätt så lyckas jag andas och låta krystvärken gå över. Men herregud, det gör så fruktansvärt ont. Det spelar ingen roll att jag har fött många barn, jag är ett sugrör över en silo. Och så kommer nästa krystvärk. Jag skriker och jag tänker för mig själv Jag bryr mig inte om jag spricker från naveln till svanskotan, jag tar inte en till. Så jag pressar på och vrålar genom väggar tills ett barn trycks ut. Och jag håller mina händer där, jag drar mitt barn upp till mig. Ett varmt, vått och halt barn att hålla i min famn. Mitt barn doftar så gott. "Malin, jag ser vad det är", säger Joachim som har stått vid min vänstra sida. "Du hade rätt, det är en kille." Min bebis. Let's go. Öppningsvärkar i undersökningsrummet. Sista selfien som fyrabarnsföräldrar. Så ont och så ljuvligt. Hej, jag älskar dig. Direkt. Det är klart att det var du, det visste jag hela tiden. Och så var han här. De är fem, vi är sju, det är fulländat nu. Det är så oförklarligt och så självklart på samma gång.
