Hos oss! För vi bjöd på middag. Många fenomen har kallats "den sista vuxenpoängen", men att bjuda sina föräldrar på middag är i alla fall den näst sista. Och som alltid när jag ska bjuda på middag så tänker jag "Håll det enkelt din idiot." Och när jag står armbågsdjupt ner i skiten så inser jag att det inte var enkelt. Lasagne, en rätt i ett, perfekt! Javisst, men inte den här lasagnen. Mot slutet grät jag, och tog mig för hjärtat. Ett kilo färsk bladspenat i en stekpanna? Jag har sett HÖLASS med mindre volym. Och bechamelsåsen. Är det en slump att bechamel nästan låter som Bechdel? I Bechdeltestet ska man ha minst två namngivna kvinnor, som pratar med varandra, om något annat än män. I bechameltestet ska det finnas minst en namngiven kvinna, som pratar med sig själv, om könsord. Och som sedan börjar gråta, förbannar patriarkatets bojor och ropar efter minst en namngiven man att gråta ut hos och räcka över sleven till när den spermaliknande såsen aldrig tjocknar. Sedan jag svettats och gråtit och svurit och ångrat att jag föddes så kom våra gäster. På bordet ställde jag fram chips med smak av karamelliserad rödlök. Jag äter inte chips, men jag gissar att de var äckliga. Alla tittar på henne. Alla ni tittar på stolens skav och undrar hur det går till när färgen nöts bort just där. Skål i Elins byxdress från Monki! Birgitta hade plockat en vild och vacker Skaftnäsbukett att matcha lasagne med smak av kvinnooffer och dramatiskt grepp över hjärteroten.