Vi spelar in här hemma, hela dagarna. Resultat kommer senare. Samtidigt som ett filmteam rör sig på insidan av hemmet, gräver en grävskopa upp marken på utsidan. Eftersom vi har fått ett femte barn måste det äldsta barnet flytta ner i källaren. Och då måste vi renovera det rummet. Och innan vi kan börja med det så måste vi alltså dränera. Dominoeffekten som uppstår med en bebis som spränger rumsgränsen. Det är januari, det regnar. Vattnet geggar sig på de enorma jordhögarna utanför fönstret och inte ens en liten skatt har de hittat. Det blev lördag morgon och då slutar det alltid med att Gosse inte vill sitta i sin babysitter längre. Inte när man har en pappa som läser morgontidningen. Då vill man engagera sig, läsa platsannonserna och Fantomen och sådant. Det får far förstå. Denna lördagsförmiddag blev vi bjudna på semlefika hos farmor och farfar. Vi fick med oss alla barn. Ett visst tvång uppstod, absolut, men ändå. Jag hittade en manchesterkjol i garderoben och det kändes bra. Hejhej när det är söndag morgon! Han vet ju inte att det är januari, ingen sol och gegga överallt. Vi tog med oss triss i gossar och färdades i blåst över ölandsbron. Vi åkte ner till Mörbylånga och fikade på Ölands Söderbönor. Jag åt en helt fantastiskt god (och stor) kanelbulle. Han beställde en fralla med bara smör. De rostade pumpakärnorna pillade han omsorgsfullt bort. Vi frågade om han ville att vi skulle ta bort mjölet ur smörgåsen också. Men det gick bra, sa han. Ungefär här ringde Aftonbladet och undrade om jag kunde skriva en text om Ingvar Kamprad och Ikea. Och det kunde jag. Och sen blev det eftermiddag. Vi åt pasta som ingen ville ha och tittade på Bron samtidigt som vi nattade barn som ideligen kom upp och ville ha en ny skiva och ett glas vatten och skulle lägga sig i en annan säng och inte kunde sova och så vidare. Det där var bara ett barn i och för sig, men jag ville göra honom lite anonym genom att låtsas att han var en del av en klunga.
