Under den första halvan av mitt liv längtade jag efter att bli mamma. Under den andra halvan har jag längtat efter att få bli moster. Och nu är jag det. Till henne. Det här är min systerdotter. Hon heter Dagmar. Hon föddes en vacker dag i maj. Egentligen skulle hon ha hetat Åke. Som sin farfar, som tyvärr inte finns med oss längre. Det gör inte farmor Marita heller. Men pappa Mellen ska berätta och visa bilder. Och så finns det inte mindre än fyra farbröder med stora familjer. Hennes bästa plats är pappas bröst. Ibland äter pappa chips, ändå får hon aldrig smulor i håret. Det är kärlek, att vara så försiktig. I början ville hon inte ligga ensam. Då hände det att hon skrek. Men om hon bara fick vara med, blev buren och älskad och hållen och pysslad med, då gick det väl an. Hon älskar musik. Hennes mamma mixar Beatles, klassiskt och Djungeltrumman. Hon lyssnar. Hon har akondroplasi. Hon älskar att ligga i sitt babygym och prata med djuren som hänger ovanför henne. De svarar aldrig. Hon bor granne med sin mormor och morfar. Från sitt sovrumsfönster på andra våningen kommer hon kunna vinka till dem när de står i köket och tvättar potatis. Hon har en gunga som spelar musik. Hon älskar att sova på mage. Hon har en hårlock mitt på huvudet som gör att hon ser ut som mobilens bebisemoji. Hon är det sötaste jag sett. Hon är det bästa som har hänt mig i andra halvan av mitt liv.
