Äntligen fick jag återse detta lilla ljuvliga barn. Är bebisar så här söta? Är det normalt? Jag har glömt. Byt ut Monas Ipad mot en bebis så är bilden en tia. På valborgsförmiddagen var vi lika fancy som alltid. Jag går runt i morgonrock och lösa bröst tills klockan är 14. Joachim säger "Men skyl dig" ett par gånger, sedan ger han upp. Ibland ringer en normal person på dörren och då ångrar jag mig gruvligt att jag inte klädde mig på morgonen som andra människor gör. Joachim går runt i ett par för stora jeans och en gammal FF-tröja. Det är hans trädgårdsoutfit. I köket står alltid kassar med återvinning. Istället för att ta itu med något, klä på mig och kasta skräp och städa, så bakar jag en paj med mina tuttar tittandes ut, tittut. När jag hade gjort pajdegen insåg jag att jag inte hade tillräckligt med innehåll till en hel paj. Så det blev en paj på lite hallon, lite mango, lite päron, lite banan och svarta vinbär. Det gick ner, tro det eller ej. Bortklippta från bilden är två lekkamrater som också tyckte om pajen. Ett av dessa barn lyssnade storögt när Joachim och jag tjafsade. Jag satt i kökssoffan och tittade på triss i gossar som åt paj och glass, Joachim stod vid altanen och vattnade buskar. "Kan du ta bort påsen med jord som ligger på altanen?" frågade jag. "Det är ju inte jag som har lagt den där." "Men HERREGUD, gör det ändå." Vi fortsätter tjafsa om jord och ansvar, jag från soffan, han från slangen. Tjabbet ebbar ut och jag vänder mig mot pojkarna igen. En av dem ser mig i ögonen, tänker efter, och säger sedan: "Jag vet hur du känner." På kvällen gick vi till kalla blåsiga brasplatsen för att lyssna på manskören i vilken Joachims morfar sjunger. Han är 89 år men det gör ingenting. När de sjungit färdigt kom tre killar i elvaårsåldern fram för att prata med honom. "Vad bra ni var!" sa de. Två av pojkarna sprang iväg men en stod kvar och såg på Arnold med glitter i ögonen. "Ni är mina nya favoritartister!" Jag dog. Sen frös jag. Sen gick vi hem. Eller, vi körde bil eftersom vår lokala brand är nedlagd på grund av igelkottar som inte vet att flytta på sig. På kvällen grillade vi med grannar. Att bo i exakt likadana hus kan vara jobbigt. Särskilt när de vägg i vägg gjort så himla fint. Jag älskar den här matplatsen (bilden gör den inte rättvisa) Men här har vi en vägg och ett barnrum. Vi har ju fyllt alla hål i det här huset. Bakom den här bokväggen finns alltså deras matplats. Fast i deras hus, annars hade det varit jättekonstigt.
