Att köpa julklappar är det roligaste men mest psykiskt påfrestande som finns, om man tar bort allting som är tusen gånger mer psykiskt påfrestande. Som pandemier utan slut, hotet mot klimatet och upplösandet av demokrati, sådana saker. Jag förstår förstås att om man har ambitioner som handlar om att stöpa de rakaste ljusen eller lyckas med den vackraste saffranskransen så kan det vara nog så jobbigt. Men jag har inga kreativa pretentioner, och det är en himla tur, för allt jag gör blir fult och allt jag lagar smakar inlagd sill även om det inte är sill i. Men julklapparna måste bli perfekta. Och perfekta betyder: varje ansiktsuttryck vid öppnandet ska vara en meme. I barnens fall handlar det om att köpa saker som de aldrig trodde att de skulle få. Inte för att de är dyra, utan för att de är svåra att få tag på, helst helt slutsålda och ej i produktion längre. Lite mindre Åhléns och lite mer obskyrasamlaresomharrensatsittdyrbarastefrånvindsförrådet.se. I de vuxnas fall handlar det om att köpa något som de inte visste att de ville ha. Eller något som de inte visste att jag visste att de ville ha. Är det en kvinnofälla att tänka så här? Kanske. En fälla är det i alla fall. Nu är det november och läget är mer eller mindre under kontroll. Men i början av december sitter jag benhårt fast och funderar på att tugga av mig benet och söka skydd från mina egna krav i en tät skog utan syre så att mina tankar långsamt kvävs. Med anledning av ovan sagda besvärligheter av lyxkaraktär: Vet ni vilka spel för Nintendo Switch som är roligast och hetast till en åttaåring? Eller har ni några andra tips? Kanske något om vad en tolvåring vill få? Eller en treåring med fyra syskons ärvda leksaker? Artonåringar och sextonåringar skriver önskelistor som vi kan veckla ut så att ena änden är i Nordpoolen och den andra i Kalmar. Så de ljusen är färdigstöpta, blev perfekta. Varsågoda att hjälpa mig och andra som vill se rafs rafs följt av extatiska glädjevrål och tårar.
