"Ingen "tvåårstrots"?" Svar: Nej. Eller, jag tror inte det. Han är etthundra procent ljuvlighet. Jag lindar inte in det annars och jag gör det inte nu heller. Det finns helt enkelt inget att rapportera. Han är bara glad och snäll och rolig och ännu mer glad. Han lyssnar och gör han inte det så gör det ingenting. Kanske beror det på att han är mitt fjärde barn, kanske beror det på hur det var när jag väntade honom, hur det blev när han kom. Jag vet inte. Jag vet bara att jag är lugn och tacksam. Han gör hela familjen bättre. Därför är det så märkligt när folk frågar om det är jobbigt att ha fyra barn. För det är det ju inte. Det var nummer fyra som gjorde det bra. Det var inte dåligt innan, det blev bara så himla fint när vi fick honom. Barnen har själva pratat om det. Ibland har jag tänkt att vi går runt med för mycket stjärnor och väta i ögonen när vi ser på honom, att de ska tycka att det är skevt. Men de älskar honom lika mycket som vi. Det har tagit sin tid att få upp honom på sovrumsväggen. Men nu finns han på min byrå.
