I lördags förmiddag tittade Joachim på mig, helt pillemariskt, som om han hade en trevlig hemlighet som skulle göra mig glad. Han kan ju inte vara gravid, tänkte jag. Men det var litegrann den minen han hade. Hade han köpt något roligt? Bokat bord på Gyllene gåsen eller något sådant? "Jag tror att det är dags att ta bort liggdelen på vagnen", sa han sedan. Och plötsligt såg han mer ut som han som har sin döa mamma i en gungstol på vinden. Eller som en som springer naken i en korridor och kastar en motorsåg på en tjej som flyr nerför trappor. "Ta bort liggdelen? Men var ska han då ligga?", frågade jag, innan jag insåg att ah, han menar att vi ska byta till sittdelen. Vilket elakt kräk, allvarligt talat. Han kunde väl ha förberett mig. Men jag lät honom bara göra det. Det får bli lite som med plåstren och dra fort. Haha, tji fick Joachim, Gosse satt helt framåtböjd, som en jordnöt. Liksom, han syns ju inte ens. Sen gick vi och köpte en ny mobiltelefon till mig, eftersom min "gamla" har börjat spåra rejält. Jag minns en tid när det var roligt att gå från ligg- till sittdel. Med de stora barnen. Spänningen. Jag minns en tid när det var roligt att köpa en ny telefon. Förr i tiden, när det var skillnad. Nu är det bara "Här är den nyaste modellen, den saknar hemknapp" Jag går in i lokalen, letar upp en person som kanske vill hjälpa mig, utstrålar "Sälj mig en telefon så fort som du någonsin kan, säg vilken jag ska ha och lura sedan röven av mig så att jag kan komma hem igen". Och sen går jag hem, med sittdel, utan hemknapp.
