Joachim och de fem, på väg mot ära och heder och dylikt. "Hur långt är det egentligen?" Alltid för långt för dig, min vän. Innan vi gick spelargången fram. Min första gång någonsin, om det nu är möjligt. Kalmar FF:s egen produkt. Och vilken produkt sen. Så, nu hänger han på Wall of fame. I en frisyr som snällast kan beskrivas som "besynnerlig." Han tackade sin pappa för skjutsandet och han tackade mig barnen. Men det hörde inte jag eftersom ett barn drog mig i kappan och sa att han hade tråkigt och tvååringen på höften ville gå. Joachim gav sina bästa fotbollsår till föreningen, och jag var sur nästan hela tiden. Nej, det var jag inte. Att leva med en fotbollspelare är ensamt och jobbigt, men det var det värt, tycker Joachim. Jag ska sluta dumma mig. Jag har varit så arg på fotbollen genom åren, men är man fotbollspelare så är man. Har man det i kroppen och hjärtat och hjärnan och benen så går det inte jobba bort. Så han fick köra det hela vägen in i kaklet. Och nu är han ett plakat på det kaklet. Så tack till mig, tack till Kalmar FF och varsågod för Joachim. Varsågoda för en lång, trygg och lojal back som alltid brann för sitt lag. Visst låter farbröderna en hel del, så är det ju. Men de är ändå inte i närheten av de tonåriga döttrarna jag hade vid min vänstra sida. Och jag är ganska säker på att de inte ens tittade på matchen. Heja Kalmar FF och heja Joachim, mot oändligheten och vidare.
