Nej, jag sa inte "Jag är så lycklig" och grät. Plötsligt slog det mig, i duschen, att det var fel. Jag gick igenom mina livsviktiga anteckningar och där stod det. "Jag känner så mycket kärlek!" Så sa jag. Till mitt barns fejs. Så himla cringe för honom. Jag känner så mycket kärlek. Och så gråt på det. Jag letade hossor till honom igår, eftersom vintern kommit tillbaka, och då funderade jag över mina lyckokänslor och allt sådant. Varför är jag glad och nöjd? Varför trivs jag? Och det enda jag kan komma på, bortsett från att jag är frisk, har Joachim och barnen och mina föräldrar och min syster och Fredrik och min älskade Jasmina och min släkt och Joachims släkt och ett hus och ett jobb och och trevliga grannar och sånt, är att jag är nöjd med det lilla. Jag försöker vara ironisk, syns det? Förstår man det? Men jag har inte bonusgrejerna. Som jag tror att andra tror att de behöver ha för att vara lyckliga. Jag äter inte ute, knappt lunch. Joachim och jag har inga dejter, vi viker tvätt i soffan. Jag går inte på bio, jag tränar inte, jag har inga hobbys. Jag fixar inte naglarna eller huden. Jag reser sällan. Jag bor i ett blygsamt radhus som är ganska fult och väldigt billigt (men som jag älskar). Jag skulle gärna bo ståndsmässigt. I ett kulturhus mitt i stan, med högt i tak och platsbyggda bokhyllor. Jag skulle gärna äta ute, både lunch och middag, på vår lokala kvarterskrog där vi känner ägaren, där våra barn får stöka lite om de vill samt hjälpa till i köket. Jag skulle gärna göra en resa till Kroatien på våren och en till Costa Rica på vintern, och däremellan weekendresor med Joachim till Berlin och Prag. Jag skulle gärna göra ansiktsbehandlingar och köpa stora fredagsbuketter och alltid ha färska kryddor på köksbänken. Jag skulle gärna leva det livet. Men just nu räcker det med ett stökigt radhus som faktiskt är lite äckligt, amningsfläckar på tröjan och i sängen, mer müsli på golvet än i paketet och en avsvimmad bebis i min famn. Jag känner så mycket kärlek.
