Jag och mina döttrar åkte till Stockholm. Innan vi åkte frågade en av dem vad jag ville göra i Stockholm. Ingenting. Jag vill bara gå runt och låta dem göra exakt vad de vill. Jag har levt mitt liv. Min vilja, mina önskningar, är så oviktiga. Och den känslan är det bästa som kan hända en människa. Vi vek av från Drottninggatan för den lilla bakgatan med den lilla butiken fylld av magi. Kawaii! Hela mitt inre väsen gick i barndom. Jag vill ha allt och ingenting. Jag vill bara gå runt och titta på tjejerna när de tittar på sakerna. De är så oerhört modesta. En köpte klistermärken, den andra en ring till sin mobil. På Humana secondhand hittade jag den här svarta kappan som dröp av snygghet. Men tror ni att jag köpte den? Nej, för det hade ju varit det smarta. Men, jag har ju som sagt levt mitt liv. Jag må ha levt mitt liv, men Birgitta har liv kvar, så vi gick till NK och köpte "Tack för att vi får bo hos dig"-present. Efter nästan fem timmar på tåg och fyra timmar på stan så landade vi mjukt. Tjejerna åt inte ens av majsen till vänster. Men mer till mig, så ingen skada skedd. Dagen efter började i Gamla stan och Science fiction-bokhandeln. Och hur det nu än är med mitt levda liv så ville jag ha allt. Sen mötte vi upp med Birgitta och åt lunch på Taco bar, eftersom tjejerna bestämmer (separat inlägg följer) Sen blev det överraskningsbutik för äldsta dottern, en hon inte visste fanns. Konstnärernas centralköp vid Mosebacke torg. Hon köpte tre småsaker och sedan var det bra. Här står jag med vidöppet hjärta, blottad plånbok redo att plocka ner månen och så är de helt "Spar dina pengar mamma." Vad har det gått åt ungdomen? Jag har en störning. Jag hittar klänningar till Jasmina överallt. Konstnärsbutiken var inget undantag. Vem visste att målarrockar var så fashion? Hittade mössa på Aplace i Brunogallerian som jag inte köpte. Titta på vackra Stockholm. Och Slussen. Tåget blev försenat en timme på grund av olycka. Men hem kommer man alltid. Och så finns ju wifi.
