Jag älskar havet. Verkligen random och unik känsla. Alla älskar havet, förutom de som föredrar sjöar, men de kan säkert blunda och tänka att det är något annat. En sjö tillexempel. Problemet är bara att jag inte gillar havets olika former. Det vill säga fast och flytande. När havet är löst kan man drunkna. När havet är stelt kan man gå ihjäl sig genom isen. Så skönt då att man har en pappa som är såväl försiktig som förstående. Nu driver jag. Pappa är, som många av er vet sedan 2006, lite mer: "ÄH SÖU BAUNSLE DÖU EJ" Han skulle kunna ta mina barn i handen och promenera rakt ut i Kalmarsund tills det säger knak. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Vad är det för poäng med att vara uppvuxen med privilegiet "vackra omgivningar" om man är helt LIVRÄDD för dem? Men så kommer vi ut, jag stålsätter mig. Han ska inte få gå en meter från bryggan. Måste vi ens vara på isen förresten, vi kan väl grilla korv och titta på havet som är rakt och vackert med vitt på? Men det hinner bara gå ett knippe ögonblick så deklarerar pappa att han ska gå ut med tolvåringen. Och jag orkar inte. För när man blir vuxen så tappar man orken. Jag har skyllt allt på corona, men jag har nog inte långtidscovid, jag är nog bara gammal och trött och orkar inte väsnas. Men fladdrande hjärtat är kvar. För all del. Så opraktiskt att man är stilla som ett överkast i fejset men HYSTERISK därinne. De gick ut. Jag följde efter. Alla följde efter. Så även mamman. Ärkemamman. Min mamma. Kanske tänker hon att vi ska drabba samman därute. Att vi ska gapa på varandra tills en isvak öppnar sig under oss och så ser hon bara pappas öronlappsmössa som flyter på ytan. Så katten på råttan och råttan på repet och mamman som springer efter för att övervaka råttans rep. Jag litar på ingen is. Det finns inte garantier, isar sluter inga avtal. Om man går genom isen och dör så kan man inte hävda brutet kontrakt. Synd för dig att du trodde att du kunde gå på mig. Synd för dig att din pappa trodde att du kunde gå på mig. Synd för dig att din pappa tror att bara för att han körde en Volvo på isen för trettio sen så KAN han is. Man kan inte tala med naturen bara för att man bor i den. Ut till havs med hela högen. Snygg ska man vara, man tackar. The sea was inte angry that day my friend. Eller, hur ska vi veta vad den kände under skalet? Alltid mycket öronlapp och hundra procent attityd. Alltid ett halsbrytande äventyr mot viljan. Min. Kanske är jag baunsle. Kanske är det så. Men det var inte jag som blev helt spattig när vi landsteg på den söta ön och var helt "ÄKTA ÖJENEN." Jaså, det lilla barnet ska hugga ihjäl sig i ögonen på små buskar? Där ser man.