Varje morgon likadan. Joachim går upp 6:50. I strid ström ansluter sedan barnen till köksbordet för att hälla mer mjölk på bordsskivan än i tallriken.Det gäller även de som är alldeles för stora för att missa skålen. I sängen ligger jag och lyssnar på förmaningar om att inte ta mer flingor än man äter upp samt Joachims försök att låta engagerad när han bara vill läsa sina lokala nyheter. Jag lyssnar även på ljudet av Joachims förakt inför mitt kvarliggeri. "Var är mamma?" undrar någon. "Mamma? Hon ligger i SÄNGEN" Det är som något slags självplågeri som jag när som helst kan avbryta men ändå låter pågå. När klockan är 7:20 kommer 2,5-åringen in och lägger sig nära. Napp och gose tätt intill. Han har på sig sin storebrors pyjamas. Den hade ramlat ner från garderobens överskåp när jag letade efter arvegods i rätt storlek. Pyjamasen är i storlek 110/116, 4-6 år. "Ta den här, den är för stor men han kan ha den en natt" sa jag till Joachim när han kom ut från rummet mitt i läggningen och var alldeles upprörd och undrade var alla pyjamaser är. Efter en liten stund hör jag Joachim bakom dörren. "Gå ut och visa mamma" Och ut kommer en pojke. Ett himla pojkbarn. I en pyjamas som tycks vara skräddad direkt på hans kropp. Vad är detta för barn som inte är tre men som går runt i tvådelad pyjamas och är stor? Jag var tvungen att lyfta upp honom på det där förnedrande sättet som man gör när man leker att ens arga katt är en egen bebis. På morgonen tänker jag att han är mitt lilla spädbarn och vi andas in i varandras näsborrar. Det gör vi även om han har på sig en pyjamas för stora barn.Vi lyssnar på klassisk morgon på P2 och tiden ska aldrig rinna ut. Efter en stund kommer sjuåringen in och undrar hur el fungerar. Dags att bryta upp, kliva ut på det iskalla golvet och klä av en liten pojke en stor pyjamas som inte är för stor.
