Jag önskade mig en liten hyacintvas, med en hyacint i. För det är så himla himla fint. Oväntat att jag inte skulle fatta hur man gör. OVÄNTAT. Så här ska det inte se ut. Ungefär här får jag ett inre utbrott. Jag tänker inte lägga mig ner på golvet och skrika könsord och gråta, det är reserverat för riktiga problem. Men som jag stod där och försökte trycka ner en lökig jordboll med nudlar i en glascylinder så brast någonting inom mig. Det som brast var muren jag har byggt upp gentemot vardagliga misslyckanden. Om jag är något värd när jag dör så kan väl någon skriva en bok om mig, och då kan väl den boken heta Vardagliga misslyckanden. Jag har ett hem och en familj och ett jobb. Om sanningen ska fram så känner jag mig fulländad, i de stora dragen. Men allt övrigt är ett ständigt pågående bakslag. Alla. Alla i hela Sverige har en liten vas med en hyacint i. Alla. Så varför kunde det inte vara så lätt för mig som det måste vara för alla andra? Att man har en blomma och man har en vas, SOM ÄR MUNBLÅST FÖR ATT PASSA EXAKT DEN BLOMMAN, och ändå. Som att vara fyrtiotvå år gammal och försöka få ner en fyrkant i en cirkel medan hela förskolan ser på. Joachim gick förbi köket. "Jag tror att man ska ta bort jorden." Varför tror han det? Varför slentrian-kan han saker om blommor? Jag är alltid driftkuckun i världen. Och även om jag älskar ordet så älskar jag inte rollen. Som lök på laxen så doftar hyacinten corona, det vill säga fel.