Häromdagen läste jag den här artikeln i Femina. "Samtidigt visar studien att tre barn är värst när det kommer till stress – har man fler barn än så så är man minst stressad av alla, till och med mindre stressad än mammor med ett eller två barn. Föräldrar med fyra barn eller fler har ofta gett upp att försöka vara den perfekta föräldern, då det varken finns tid eller energi till det. Den insikten gör att de blir mindre stressade. – Det är vettigt. Med så många barn har du vant dig vid att det inte finns tid att läsa en bok och att middagen inte är jättegod varje kväll. Du har kommit över det, och du bryr dig inte om att lägga energi på det, säger psykologen Janet Taylor." Det kanske är lite ostrategiskt av mig att lyfta den här studien så att ni kan kasta den i ansiktet på mig när jag har ett klagomål. Tur då att jag så väldigt sällan har något att klaga på. Att jag är så positiv! För jag har nämligen de bästa barnen. Och jag hoppas innerligt att ni också tycker det. Att ni har det alltså, det räcker med att jag är nöjd med mina barn. Och inte nog med det; jag är den bästa mamman. Jag lagar mat som ingen vill ha, bakar citronpaj som inte smakar citron trots att jag hävde ihjäl den med min byst, det är alltid stökigt i huset, jag är dålig på utflykter, läser sällan läxor eftersom jag är emot dem. Vad har vi kvar? Att jag är generös och snäll och rolig, läser böcker och är liberal. Och lugnare. Om vi låtsas att man får hundra liter stress och "uppskruvad mentalitet" att sprida över sin levnadstid så gjorde jag av med åttiotre liter under mina första kanske tio år. De sjutton procent jag har kvar ska räcka livet ut. Och om jag får leva länge så blir det bara en skvätt, kanske bara en puff av ånga, per dag. Jag hoppas innerligt och intensivt att ni är snälla mot er själva. För även om jag har glömt allt om hur det var att vara ung mamma med små barn och har samlat allt i en stor korg med blaj och stoj så kan känslan komma tillbaka till mig när som helst på dygnet; känslan av att vara otillräcklig, genomusel, svag och hela tiden lite grundledsen samt beredd på katastrof. Självklart innebär det mindre stress att ha många barn. Lugnast av alla är de som har tio barn eller mer. Jag älskar bilden av en tolvbarnsmamma som sitter i ett inferno av tvätt, mjölk som måste köras hem med långtradare, fem av barnen behöver bytas på, fyra av barnen bråkar om en halshuggen Barbie, tre av barnen behöver hjälp att hitta en praktikplats, det brinner i en gardin, det hänger arton remisser under en kylskåpsmagnet och inget av barnen har haft matchande strumpor sedan 2007*. Och mitt i detta sitter en kvinna i rufsigt nattamningshår och dricker iskallt kaffe. Hon vet att ingen avundas henne, men hon vet också att hon är en av Sveriges minst stressade föräldrar. Hon tar ett djupt andetag och andas ut de sista fuktiga stressmolekylerna i ett sött moln över köksbordet. Hon står på noll. *Det där med matchande strumpor stämmer inte. Barn som har elva syskon har alltid matchande strumpor eftersom deras mammor vet att de är dömda på förhand.