På lördagen följde jag med mitt äldsta barn till Stadsmissionen. Hon ville hitta saker, jag ville lämna saker. Tre kassar med gamla leksaker och inredning fick jag med från källaren, och om ni tror att det syns i källaren så har ni både rätt och fel. Ni har rätt i att det syns att de tre kassarna jag fyllt nu inte längre står på golvet nedanför trappan, ni har fel om ni tror att det gjordeNÅGONSOM HELSTSKILLNAD.Mitt äldsta barn köpte tyger till sin konst och en väska till sin syster. Jag köpte Mästerkatten i stövlar till min syster eftersom vi älskar honom. Men inte bara det, äntligen hittade jag boken som jag letat efter i flera år. Jag gjorde allt utom att gå in på Bokbörsen där det i skrivande stund finns femtiofem exemplar. Jag efterlyste till och med boken på Instagram. Men nu har jag hittat den för fem kronor på Stadsmissionen och jag älskar den precis lika mycket som jag minns. Är det här kreativitet eller en diagnos? På eftermiddagen kom Elin och hennes familj. Elin och hennes man skulle gå på syntkonsert och vi skulle passa barnen. Jag sminkade Elin hårt medan mitt Stadsmissionenbarn såg på och kritiserade allt jag gjorde. Starkt att låta sig bli pillad på insida öga. Elin hade köpt lera så att barnen skulle leka för sig själva och låta oss andra vara ifred och den planen fungerade svinbra. Joachims lugna kväll med lika många barn som det fanns tacosmulor på golvet. På söndagen åkte vi till Mårten och Jasmina och Mårten spelade och sjöng tills Jasmina blev arg, men det är ingen fara, det händer bara varje gång. Så här gör Mårten när han vill att vi ska sjunga tillsammans: Han drar några ackord och sjunger högt och så bara ropar han ut KOM IGEN MALIN SJUNG trots att det är en låt som inte finns än. Älskade luggbarn.Dagmars landskapsrätt är munk med rosa strössel.
