På fredagskvällen var vi bortbjudna, men på lördagen försökte jag laga mat, och då såg det ut så här på golvet. De där kuddarna alltså. En av dem är borta. Hur kan en kudde försvinna? På lördagsförmiddagen fick vi besök! Alltså, titta på den här lilla ungmön! Vi tog in henne för att kolla märkningen i örat. Men det var för svårt att se så jag efterlyste henne på Facebook. Efter ett par timmar var hon hemma igen. Men kanske kommer hon och hälsar på igen. Det vore fint. Nehej du Sigge, du kan inte vara frånvarande i flera veckor och plötsligt dyka upp bara för vi har ett gullig dambesök. Och FRÄSA på henne? Min kärlek räcker bara så långt. På söndagen gick vi till 4H-gården. Med de tre små. Försök få med två tonåringar ut till ett snötäckt landskap klockan 11 en söndag. Försök. Berätta hur det gick. När Joachim ska ta en bild, alltid så naturligt och i farten. Spontant. Men här är jag i alla fall. Jag älskar Claras bilder på barnen när de åker spark i vintervärlden. Det här är Kalmarvarianten av det. Trots att vi har fem barn så är vi så dumma att vi lät dem ta med EN sparkcykel. Hör ni kacklet inne i era hjärnor? När ettåringar sitter på huk så där, finns det något finare? Först kom de fram för att äta brödet som vi hade glömt hemma. Sen vaggade de tillbaka till sitt iskalla vattenhål och fick kallsupar i näbben. Aj i hjärtat. Slut på helgen med fluffig kanin.
