Joachim hade Gossedag. Jag hade Jasminadag. Vi jobbade, drack kaffe och köpte presenter till sextonåring. Och så sprang vi på ett av barnen på stan. Jag gav mig inte tillkänna direkt. Vi smög och lurkade och tittade på den yviga hawaiifotbollen. "Han kommer bli så lycklig när han får syn på mig", sa jag självsäkert och fram tills dess älskad. Sen fick han syn på mig. "Hej mamma", sa han bara. Så avmätt. Som hejet man orkar uppbringa stunden innan man faller i koma. Jag hade precis för mig att man blev helt överlycklig och full av kärlek i blick när man sprang på sin förälder på en oväntad plats. Jaha ja. På lördag morgon vaknade han gristidigt och betedde sig som ett svin, det vill säga bökade och knorrade och grymtade. Sen kom det snö! "Jag behöver en ny mössa" "Om du matar din lillebror så fixar jag det" Jag gillar verkligen inte att bada badkar. Det finns ingenting att göra, bara ligga och titta och lyssna på ljudet av bubblor som dör. Och kan man vara helt säker på att badkaret är rent? Jag tycker liksom att det är illa nog att behöva nudda duschgolvet med mina fotdynor. Men jag fick något slags ryck och rafsade fram den sista badbomben från Lush som faster Birgitta gav oss i julklapp för tio år sedan. Det gick faktiskt ganska bra. Tills. Här har vi att göra med en person som inte funderar så mycket på att ha tråkigt i badet eller huruvida det är rent eller inte. Så det blev så här istället. Och på söndagen fyllde hon sexton. Tjugofem gäster, huset fullt och lite till, matlagning i fyra timmar, disk i två timmar. Alltid roligt, alltid utmattande. När alla hade åkt hem tog hon mer prinsesstårta.
