I fredags tog jag Gosse under armen och åkte hem till Jasmina. Vi fikade och åt lunch och jobbade. Men allra mest satt vi och tittade på mitt lilla barns framfart i lägenheten. Jobba snabbt när barnet sover i lånesäng. De är ju så snufsiga när de precis har vaknat. Luktar kudde till och med på fötterna. På en skala från ett till hundra, hur gulligt är det att det finns skjortor som också är en body? Tänk om maktens män skulle var ålagda att bära skjorta som knäpps med tryckknappar i skrevet, det skulle nog göra dem både ödmjuka och mer dugliga. Tror jag. Jag klädde mig som James Dean och Gosse var klädd i förr-i-tiden-kläder. Lördag morgon. Joachim är bortrest i jobbet, men det kunde ju inte han veta. Så han la sig med hela sin kropp över femåringens ansikte. Då blev han genast "avskalad" med en brysk underarm eftersom sagda barn sov. Sen fann de varandra i nyktert tillstånd någonstans i mitten av sängen. Och så kramades de och jag tog en suddig bild och grät med hela själslivet. Jag tror att den här bilden måste bli obligatorisk i helginläggen. Gossraden. Jag älskar när han sparkar upp tonåringsdörr, som inte kan stängas ordentligt, och går in och tar vad han vill ha. Risken för upptäckt före klockan 10 (det vill säga att hon vaknar) är obefintlig. På lördagen åkte vi ut till Skaftnäs och lekte i löven. I fem sekunder. Resten av tiden gick ut på att femåringen och tioåringen bråkade om en boll trots att det finns elvahundra. Identical läpp-people. Det här kan vara den tråkigaste bilden jag någonsin tagit. Men den säger allt och ännu mer om mitt föräldraskap. Åka och handla ensam med två barn när tjejerna var små? Aldrig. Och gjorde jag det så innebar det svett, stress, jagande, tillsägelser och lite gråt (min). En gång drog en av döttrarna upp klänningen så att alla bakom oss i kön såg min rumpa och mina skämstrosor. Jag skrev en krönika om det senare och då var det kul, men bara då. Och nu, jag vågar. Killarna är ju så stora i och för sig. Och de hjälper till med den lille skaloverallspojken. Men jag är ändå helt förundrad över det faktum att jag går in på Ica utan något som helst stresspåslag. På söndagen åkte vi till in till stan och firade pappa på thairestaurang. Mormor och barnbarnen som fyller ut hela soffan. Ingen bild på pappa, men väl på hans suddiga hand och hans present. Han fick en skjorta från NN07 som jag hittade i den nya butiken Sjøblad i Kalmar. Varje gång hon bär honom på ryggen står mitt psyke stilla i mitt i en storm. Varje gång tänker jag att han ska släppa taget och ramla ner på hjärnan. Detta baserar jag på att hon har tappat honom noll gånger. Som en extra födelsedagspresent till pappa hade jag klätt mig i bara ben, rosa strumpor och klackaskor. Vilken gåva att ge honom en stollepelleoutfit att göra sig rolig över. Men så sa han ingenting? Och mamma sa "Så fin du är!"? Vad är det som händer? Är det begynnande demens? Har de glömt att när Malin klär ut sig så har vi roligt tills hon blir arg? Kanske borde jag inte lägga ut en bild där klänningen skapar en Maja Gräddnos-snippa. Men å andra sidan, tänk hur Maja Gräddnos äger sin pussycat-pussy. Kan hon så kan jag. Jaha, det var helgen det. Nu vill jag bara avsluta med att säga att det här inlägget har tagit precis hela dagen eftersom gossebarnet har sovit två gånger trettio minuter. Och det är på inga som helst villkor okej.
