Här följer den finaste bilden Joachim någonsin har tagit på mig. Och han gjorde det på eget initiativ dessutom, det finaste tillvägagångssättet av dem alla! Natten till onsdagen var en kamp mellan mig och Gosse. Motsättningen såg ut såhär: Jag ville sova. Det ville inte han. Förklaringsmodell färdig. Eller, han kanske ville sova, det vet jag inte. Men han ville definitivt inte att jag skulle sova. Jag ammade, tröstade, gungade honom över axeln, bytte tre bajsblöjor (det vet jag eftersom jag på morgonen undrade vem som hade varit otrevlig och lagt tre bajsblöjor på golvet nedanför sängen, visst ja, jag) Ingenting fungerade. Jag fick väl in en litet fall in i sömn ett par gånger men hela natten var ett kaos. Och detta är inte en sällsynt natt. Han gör såhär ibland. Och varje natt tänker jag att jag inte klarar av det. Att jag ger upp. När morgonen kommer kan jag bara minnas att han är söt. Om jag tänker efter ett varv till så kommer jag ihåg att klockan var 03:24 och han låg på rygg på sin filt. Han såg på mig i det grumliga ickeljuset. Hans stora ögon. Hans lilla blöja. Hans joller och ljud. Pausen från skriken. Jag i mina fula trosor och stora amningsbröst som hänger ner på låren där jag sitter på knä, lutad över honom. Jag älskar ihjäl mig på dig. Är allt jag kan tänka. Jag ler och gråter lite, på samma gång eftersom jag är så kär. Han kan inte rubba mig med sin jobbighet. Och när klockan är 06:20 och han tror att det ska vara morgon och att han ska vakna med att vara sur. Nehejdu. Jag tar honom i min famn, trixar in nappen, håller honom nära och möter hans skrik med vagg. Och till slut. Han faller in i sömnen, in i mitt ansikte, hållandes min hand. Och mamman får sova. Man kan se att jag sover på mitt avslappnade kindben. Jag tycker att det är så fint. När jag tittar på den här bilden om några år kommer jag bara minnas myset, inte brösten på låren och skriket och skrynkliga pannan och röda kroppen som spänner sig. Klockan 08:20 hörde jag ljud från köket. "Är mamma här?" frågade jag ut i den mjölksöta luften i sängen. Och det var hon! Jag hade vaknat till ljudet av en mamma som skrotar i köket och kaffe som rinner ner i kannan. Kaffe och en mamma. Som godis och glass, som sol och bad, som ost och vin. Fast bättre. När vi hade ätit surdegsfrallor med valnöt och solroskärnor tog vi en promenad. Han somnade i vagnen, såklart. "Nu låter du honom stå kvar här och sova", sa mamma när jag körde upp vagnen på altanen. Tio sekunder senare: Inte great success. Det enda som fungerar varje gång. Babybjörnen är det bästa som hänt. Bärsjal, säger någon nu. Mjo, men om man inte ens kan fälla ihop en karta så kanske man inte ska utsätta sig själv för att vika in sitt barn i ett tygstycke lika långt som en brandslang. Den dagen var han vaken tio timmar i sträck. Men kärleken slår alla timmarna på klockan. Där fick du bebisen, jag älskar dig ändå.