"Berätta vad du tänker om ditt framtida yrkesliv! Vill du fortsätta som du gör eller vill du göra nån stor förändring, säg inom 10 år? Och, vad hände med Elins spanjor? De var ju förlovade, vill jag minnas (ja, jag har hängt med sjuuukt länge)." Svar: Ha! Mitt framtida yrkesliv. Jag vill göra nån stor förändring inom tio minuter, tio gånger om dagen. Sen händer det ingenting. För att jag är lat och för att jag har hittat något som jag är bra på. Jag har en gammal overklig dröm om att bli barnmorska, för att på så sätt få ägna mig åt de två saker jag älskar mest: förlossningar och nyfödingar. Men jag tror inte att jag har det i mig. För det första har jag det inte i mig att läsa den matematik som skulle krävas. Det är mur nummer ett. Sen tror jag inte att jag skulle vara professionell. Jag skulle lägga mig i saker jag inte har med att göra, jag skulle favorisera vissa bebisar, jag skulle gråta och bli arg och det får man inte. Ibland fantiserar jag om att bli lärare, men jag förstår inte hur de gör. Ett barn kan komma fram till mig och säga "Vad är blomma" och jag börjar gråta i panik. För hur förklarar man vad som är blomma? Häromdagen skulle jag ta sjuåringen till tandläkaren eftersom han fått tanden utsparkad i skojbrottning som inte slutar skoj. (Och dessutom brottas man inte med hälarna.) När jag kom till skolan var klassrummet tomt eftersom de hade gått till skogs. Arg som en djävul, på mig själv eftersom jag inte hade läst veckobrevet, sprang jag ut i skogen utan att hitta någon. Jag sa fula saker, ringde kommunens växel, sa ännu fulare saker till ett träd som inte ville lyssna och började nästan gråta. Jag alltså, det var inte en tårpil, haha! Inte kan jag sluta skriva när jag kommer på sånt här? Så jag står där skogen börjar nästan grina. Iklädd halvklack och hellång kappa, BB-cream och ögonskugga i onödan. "Fan helvetes jävla det är ju själva satans fan fan fan" ramlar jag mig ner för backen tillbaka till skolan. Självförvållat arg, skymfad av ingen. Försöker att se mig omkring utan att se mig omkring. Snacket på stan ska inte vara att jag är labil. (Det är så här jag skulle vara som barnmorska, handen upp den som vill föda sin bebis i mina händer.) Jag gav upp. Och så tänkte jag: Nu gör jag något bra av det här istället för att åka hem till min kladdiga laptop och försöka skriva en bok. Jag gick en trappa upp till mitt tredje barn och knackade på. Han satt i en soffa och läste ur ett kapitel i engelskboken för en kompis. Jag kunde se på hans ansikte att det här nog var sista gången som jag kunde hälsa på honom i skolan. Om ett år eller så, lär han säga gå. Och det är sant, för det rimmar. Legocitat! Jag stannade under engelsklektionen och sedan en svensklektion. Satt med och försökte hjälpa till. Först skulle eleverna skriva ner saker som gör att man gråter. "När man får något i ögat", sa min son. "Fast, det är ju inte gråt", sa jag. "Om du är ute i hård vind och det börjar rinna i ögonen så säger du ju inte att du gråter", fortsatte jag. Kände mig som en profet som vet. När läraren sedan gick igenom kapitlet om tårar och det visar sig att det finns olika sorters gråt. Och att mitt tillplattade barn hade rätt. (Men när jag googlar saken nu så inser jag att det finns tre olika typer av tårar, varav en är gråt. Så vem har rätt, mitt barns bok eller Wikipedia?) Det spelar ingen roll. Jag är inte smartare än en femteklassare. Och jag ska inte vara någons lärare. Jag tänker skriva så länge någon vill läsa mina trädvitsar. * Och när det gäller Elins ex Mr J! Han bor på Gran Canaria med sin flickvän Amparo. Hon är forskare och lärare (i någonting) och Mr J är som Chandler, ingen vet vad han pysslar med. Men jag vet att han har det bra! De reser mycket och har roligt. De har hälsat på i Sverige och träffat barnen, det var väldigt fint. I februari ska Elin till Gran Canaria och besöka vännerna, då får Mr J äntligen träffa Daggen. Ibland saknar vi J, vi hade mycket roligt tillsammans. Men nu har vi Mellen att snyta oss i, och det gör vi så gärna.
