Det finns ingenting jag saknar med fotbollen. Jag har tänkt på saken en stund och det är lika blankt som en boll som gnuggats i tröjan på en spelare som ska göra ett inkast, vilket i sig givetvis är väldigt sött. Jag saknar inte att frysa på arenor och vara rädd att Joachim ska skada sig eller att det ska bli mål i fel nät. Jag saknar inte de gångerna jag jagade barnvakt för att se matcher, jag saknar inte de gångerna jag trodde att vi hade barn man kunde ta med bara för att andra gjorde det. De satt stilla i en minut, sedan tjatade de om och kiosk och toalett och sedan de kissat och ätit Ahlgrens bilar så ville de gå heeeeeeeem och låg på stengolvet och led tristdöden. Varför skaffade jag inte barn med en man som hade ett annat yrke? Glassbilschaufför tillexempel. Alltid trevliga, alltid i tid, alltid svala och alltid välkomna. Har alltid glass. När Zlatan och Victor Nilsson-Lindelöf grät över sina barn inför kamerorna så var det fint och vackert, men också sant. Fotbollslivet är så otroligt uppbundet och bortrest. Och det är vad jag saknar allra minst med fotbollslivet: ensamheten. På många sätt var det mer ensamt då än när jag var liten och kände mig ensam. Ensam med två små barn är det ensammaste jag har varit. Och när pappan var hemma skulle man PASSA PÅ OCH TIDEN VAR DYRBAR. Vilket gjorde att vi rök ihop. För nu skulle vi ha roligt och kvalitet, så SKYNDA DIG. Jag avundas ingen kvinna som lever med en fotbollspelare. Tacka vet jag en partner som är hemma på helgerna. Som inte har matcher och träningar och träningsläger i Spanien. Många fina minnen förstås, men ensamheten. Aldrig mer. Förlåt för sänkt stämning. Ikväll möter Sverige Polen och det blir väl skoj!