Sådärja. Nu är jag där jag ska vara. Och jag tar er med mig. Jag spikar upp min bloggskylt på dörren för nu bor jag här. Det blir inga fler flyttar. Jag stannar här tills bloggen tar slut. Nu låter det som om Femina är mitt hospice, men tro mig: nu föds jag på nytt. Femina är hela min barndom. Bevis: Mammas samling i vävstugan. Tänk att jag är uppvuxen med vävstuga. Jag minns oss inte som förmögna, men om man har ett eget rum avsett för vävning som man väldigt sällan ägnar sig åt, det är allt lite privilegierat, på ett bedårande sätt. Och det är ett privilegium att prenumerera på Femina, eller har en mamma som får hem tidningen i brevlådan. Jag minns att mamma inte ens brydde sig om att jag läste den före henne. Nu förstår jag att hon var vuxen och jag var ett barn, doften av första bläddret var bara en av alla saker hon inte hade tid att fokusera på. Tänk att vara en Feminakvinna. Vackra plagg, intressanta reportage, kultur, smakfull inredning, skönhet och så de där recepten som jag svor att jag skulle laga i min vuxna våning när jag blev stor. Nu är jag hon. Eller, strävan finns i alla fall kvar. Och det är det magasinsläsning alltid har handlat om. Att drömma sig bort. Bort till ett sobert hem med konst på väggarna, komma hem från akademikerjobbet och ställa ner sin dyra väska i hallen, plocka upp sina färska kryddor ur matkassen, lägga sig i den mörkgröna soffan och knäppa upp ett par knappar i skjortan från By Malene Birger. Välkomna till min fördomsfest som går ut på att allt i livet blir bättre om man bara använder Femina som handbok. Och nu är jag en del Femina. Så himla välkommen ska jag vara, och ni.
