Vi var bjudna på dop. Syssling nummer tolv på min mammas sida, lilla Inez. På lördagsmorgonen vaknade jag ljuvt överraskad av att syssling nummer elva fått för sig att sova ända till 9:30. Skickar ett sms till mamma och frågar om det blir mat eller fika på dopet. "Det blir mat. Sitter ni i bilen?" Isen i kroppen. Vadå sitter i bilen? Varför skulle vi sitta i bilen? Jag svarar inte. Istället flyger jag upp ur sängen. "Du har tagit fel på tiden, eller hur? säger Joachim från sin höga häst som är en låg säng. Inbjudningskortet ligger i hallen. "JAG VÅGAR INTE TITTA!" ylar jag medan jag springer naken genom huset och sparkar upp barnrumsdörrar. Men så tittar jag. 11:00. Klockan är nu 9:45. Dopet börjar om en timme och femton minuter. I Hovmantorp. En timme bort. Joachim hoppar in i duschen, jag vispar välling, rafsar fram finkläder från garderober, tvättar mig i armhålorna och borstar tänderna. Joachim byter morgonblöja och klär på Gosse, klär på sig, fixar skötväskan. Vi slänger in en klase bananer och fem barn i bilen och står på gasen. Naturgasen. Klockan 11:05 smyger vi in i Hovmantorps kyrka till ljudet av dagens första psalm. Och nu tänker ni "Så bra att ni fixade det, vilken insats, vilket lyckligt slut!" Men när dopet var över sa Joachim: "Nu vet jag hur snabbt du kan bli klar" Hel-ve-te. Familjen till höger, gudfar morbror Victor till vänster, Inez är hon i långklänning. Bänkhäng med mammas lyckliga barn. Att inte bry sig om att mormor blir alldeles helig och värdig i kyrkan. Liksom, kan man inte bara skoja lite med varandra? Den vita klänningen beställde hon till namngivningen, alldeles för sent. Fint att hon fick användning för den till slut. Morr. Klassiker med mormor: testa om man är brödstark. Sitta mittemot de här två är dubbelt. Å ena sidan är det ju väldigt festligt och skojigt, men å andra sidan: man får ju aldrig veta vad som är så roligt. Jag är så trött på att redan känna mig som fel generation som inte förstår varför inte all humor är som Hasse och Tage. Tanken var ju att jag skulle ha tvättat håret. Men huvudsaken är att vi kom fram i tid att klämma på Inez.
