Nu ska vi prata om det som jag inte vill prata om. Röven. Och. Smärtan. Efter den här förlossningen har jag inte ont i underlivet, inte ont i bröstvårtorna och sammandragningen av livmodern gick förvånansvärt snabbt och förhållandevis smärtfritt trots att det var sjätte gången. Men får man vara glad? Nej. För ett par dagar efter förlossningen kom de. Hemorrojderna. Och herregud vilken smärta. Vårdpersonal brukar fråga hur ont man han på en skala från ett till tio. JÄVLA ELVA. ELVA ELVA. Jag är en elva och jag vill dö. Kom och hämta mig med ambulans. Operera bort hela baken, jag får sitta på svanskotan, det går bra. Hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig. Jag kan inte sitta, inte stå, inte gå. Jag kan ligga på sidan och vara helt still, då går smärtan ner till en åtta. När jag ska gå upp ur soffan eller sängen kommer det gråt från ögat. Rövgråt. På den andra dagen ringer jag till BB för att få hjälp. Men såhär är det med hemorrojder: det finns inget att göra. Visst, gå och köp din salva, som alltid heter något som slutar på PROCT så att vi inte ska glömma att det är analen det handlar om, men hemorrojderna skrattar fryntligt. Varsågod, smek oss med ditt vitkladdiga finger, vi är här så länge vi känner lust och tryck. Man kan även operera, men det gör man inte på nyförlösta kvinnor. Anledning: Det vill inte nyförlösta kvinnor. Som lök på laxen blev jag även förstoppad (så mycket ljuvlig rektalinformation i ett blogginlägg!), och när man är förstoppad och har hemorrojder så får man inte trycka på. Men det är viktigt att tömma tarmen! Men man får inte krysta! Men man måste bajsa! Men man får inte sitta för länge! Så jag halsar laxermedel. 60 milliliter istället för rekommenderade 30. Men mina tarmar låter sig inte luras. Jag gör allt rätt. Jag äter frukt, låter bli vitt mjöl, dricker dricker dricker. Ingenting hjälper. Flera gånger om dagen sitter jag i badkaret med tröja, läckande mjölkstinna bröst och naken underkropp och gråter med strålen mot platsen där trosor alltid stör. Jag smörjer och gråter, stoppar upp ett piller och gråter lite till. Stolpiller. Visste ni förresten att suppen ska föras in med den trubbiga delen först? Det insåg jag på den tredje dagen. Jag insåg då även varför den spetsiga delen ska in sist. Pillret trycks in halvvägs och sedan kan man släppa taget eftersom röven sväljer resten. Som kortet i bankomaten försvinner det in i den inre evigheten. Slurp, säger analringen, och det är den märkligaste känslan du någonsin upplevt. Nordkorea har skickat missiler som är mindre än den här. Häromkvällen suckade en av döttrarna att hon också ville ha en bebis, eftersom det är så mysigt. En stund senare mötte jag henne i köket inför sänggåendet. Jag plockade fram mitt rektala lösgodis från kylskåpet och sa "Nu ska jag köra upp den här i analen, vill du fortfarande ha en bebis?" Nej, det ville hon inte. Sammanfattningsvis vill jag säga följande: Jag ville inte skriva om min rumpa och vad som händer där. Men det enda som är värre än att vara en elva i röven är att känna sig ensam om att vara en elva i röven. Ömmande kvinnorövar förenen eder. Jag älskar dig så mycket, och för dig bär jag vad som helst, var som helst. Min bak skola tåla allt ont.
