Våra Stockholmsvänner bjöd över oss till andra sidan för helt fantastisk mat och bad (både i havet och i balja på grund av, tja ni förstår säkert) Vi fick bakad sötpotatis med stora klickar kryddsmör, aubergine med sesamfrön och feta, hemmagjord aioli och så den godaste gazpacho jag någonsin smakat, så jag tog fyra portioner eftersom jag inte vet när det händer igen. Visst var kvällen fantastisk med sin varma kvällsol och trevligt sällskap och god mat. Men det bästa var att jag inte en enda gång undrade var han var. Jag bara satt ner och tänkte "Han är väl här någonstans" Vilken känsla i den känslan. Min klänning. Som jag tycker så mycket om. Som kostade 1200 kronor. Så här var det: När jag hade duschat mig och smort in mig med lukta gott så sprang jag ner i källaren för att naken och god stryka ett par tunna byxor som jag inte visste hur jag skulle matcha. Då fick jag syn på klänningen under en tvätt. Och då var det såhär: "Ja! Den klänningen! Den hade jag nästan glömt bort, den ska jag ju ha på mig!" Och direkt efter den reaktionen: "VARFÖR LIGGER DEN I EN VIT SEXTIO?" Handtvätt stod det på tvättlappen. Inte: Tvätta den varmt som helvetet tillsammans med lakan och handdukar. Och den hade krympt. Så jag fick visa lite mer av mina insmorda ben än vad jag hade lust med. I vissa ställningar kändes det som om hela jag var en biologilektion. Nu går vi ner till vattnet och tvingar äldsta barnet att bada med det minsta eftersom vi inte fixar arton grader. Där borta i horisonten ligger vårt älskade Kalmar och nattar solen.
